Tacksamhetens börda

Demonstration i Stockholm 1:a maj
Demonstration i Stockholm 1:a maj Foto: thegambia.nu

Så här i efterhand kan det se ut som om arbetarrörelsens drivkraft i början av 1900-talet var en önskan efter reformer. Men reformerna var också en konsekvens av en större insikt: Den om att arbetaren var värdefull, och därmed måste ha rättigheter.

Det låter så självklart idag, men så var det inte. Den medellöse svensken fram till slutet av 1800-talet var inte bara nedtryckt av orimliga arbetsvillkor och fattigdom, utan även av en skuldbeläggning som hade sin grund i att överklassen, medelklassen och de intellektuella genom att ha makt över alla informationskanaler, över skolsystemet och framför allt över kyrkan ihärdigt dunkade in budskapet:

Du skall frukta och vara tacksam mot Gud, Konungen och Fosterlandet!

Den som hade ett arbete skulle vara tacksam mot sin arbetsgivare. Den skulle stå med mössan i hand och bocka djupt över sin lön. Att kräva var undantagslöst ett tecken på otacksamhet, och därmed en stor synd.

Den som inte hade ett arbete och levde av andras medel genom att gå på socknen eller bo på fattighuset skulle vara än mer tacksam. Den skulle kräla i stoftet och aldrig glömma sin plats.

Den som var oäkting skulle känna skuld och skam över sin moders lösaktighet, och den oäkting socknen tagit hand om skulle aldrig lyfta blicken, och den skulle tolerera allt, för hur hårt den än arbetade var den för evigt dömd att vara en börda för samhället. Denna syn upprätthölls av alla från byskolläraren till samhällets makthavare. Den basunerades också ut från predikstolen på söndagarna. Gud hade skapat denna ordning. Att ifrågasätta var en synd.

Men genom Europa spreds så en insikt i att hela tankefiguren där människor ska vara tacksamma över att få arbeta är fel. Den som arbetar ska inte vara tacksam över sin lön. Lönen är inte en gåva.

Några decennier senare kom nästa insikt: Man har rätt att förvänta sig att bli omhändertagen av ett samhälle när man inte kan försörja sig. Det kommer alltid att gå en politisk skiljelinje mellan dem som tycker att vi ska omfördela mycket från den som arbetar till den som inte arbetar, och dem som tycker vi ska omfördela mindre, men det finns idag knappast någon i vårt land som inte vill att vi ska ta hand om varandra alls.

Däremot lever fortfarande den märkliga föreställningen kvar att varje människa är en minuspost för samhället. Den som bor i ett land tar något från andra, och det gäller även om den arbetar från morgon till kväll, och betalar skatt och köper svenska varor. Jag hade kunnat förstå synen om vi haft ett överbefolkat land där naturtillgångarna varit få, men vi lever på en av de folktommaste ytorna i världen. Bara våra nordiska grannar, Kanada och Sibirien är lika öde som Sverige.

Jag har funderat över varför just vi tycker att människor är kostnader, och jag tror detta är en rest från vår gamla kultur. Arbetarrörelsen lyckades med reformerna, men den gamla synen på medborgaren som börda för samhället låg kvar och pyrde under ytan, och fördes vidare till kommande generationer. Först när Sveriges driftigaste arbetare massutvandrade till Amerika under decennierna före och efter förra sekelskiftet stod det fullt ut klart för makthavarna att arbetare behövdes, och man fick lite snabbt försöka hitta sätt att behålla landets invånare, men den insikten fick aldrig spridning i folkleden. Och det har slagit mig nu. De som inte deltog på den ena eller andra sidan i reformarbetet under dessa år förstod nog många gånger aldrig att ett tomt samhälle inte kan åstadkomma något, och det är förmodligen till stor del deras barnbarn och barnbarnsbarn som utgör grundstommen i den svenska nationalismen.

I nationalistiska fora är just tacksamheten, eller snarare bristen på den, enormt central. En mycket stor del, kanske närmare hälften, av de artiklar, klipp och bilder som sprids i sociala medier handlar helt eller till någon del om att den som invandrar till Sverige inte är tacksam.

Jag har grubblat en del över varför just detta är så viktigt för dem. Själv bekymrar jag mig sällan eller aldrig över mina medmänniskors känsloliv på det sättet, oavsett om de är invandrare eller infödda svenskar. Eventuella tacksamhetskänslor är varje människas ensak. Den uppfattningen verkar också delas av alla jag känner. Ingen i mitt umgänge, vare sig IRL eller i sociala medier, skulle komma på tanken att inleda en diskussion runt huruvida invandrare X är eller inte är tacksam mot Sverige. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett eller hört den frågeställningen, och jag känner folk från alla åldrar, politiska inriktningar (utom nationalism), samhällsskikt och landsändar.

Jag tror det hänger ihop med att för oss är tacksamhet en positiv känsla. Det är den där fluffiga lyckan vi känner när en främling stannar och hjälper till med vår punktering, när mormor stack till oss en extra peng till glass och sa ”säg inget till mamma!”, eller när en kompis oväntat bjöd på en öl när studielånet var försenat och plånboken tom.

Den sortens tacksamhet har inget att göra med den nedtryckande skuldkänsla som våra förfäder avkrävdes av sin överhet, och som dagens nationalister nu på samma sätt avkräver den som flyttar till Sverige. Nationalisterna identifierar sig med Sverige – intressant nog oavsett om de själva bidragit till landet eller ej – och de anser att den som flyttar hit därmed måste buga för dem, tacksamt ta emot sin lön med mössan i handen, böja sin rygg, tiga och gå till sängs varje kväll med en insikt av att varje etnisk svensk har givit dem allt de äger i livet. Den som är etnisk svensk är invandrarens överhet. När nationalisten säger ”tacksam mot Sverige” menar hen ”tacksam mot mig”. I allt väsentligt är nationalistens syn på invandrarens skyldigheter identiska med tidigare seklers markägares syn på torparens skyldigheter gentemot honom.

Så bygger nationalismen vidare på vårt urgamla Jantesamhälle. Varje tecken på att någon ickesvensk får något, eller än värre, anser sig ha rätt till något hur litet det än är, dras upp, ifrågasätts, gråts över, skälls över och bakas in i den gemensamma syn deras sektliknande grupp bär på.

Efter att ha råddat runt i deras grupper och webbtidningar under många år, och i synnerhet de sista månaderna, har jag insett att nationalister är djupt olyckliga människor. Bitterheten och missunnsamheten är massiv och att läsa vad de skriver och att förstå hur plågsam deras tillvaro måste vara är deprimerande för vem som helst. Jag har sett exempel på människor – inte minst ur de äldre generationerna – som kan posta tiotals statusar om dagen enbart på temat: ”titta vad invandrare får, och de är inte tacksamma!”.

Jag tror vi alla känt tanten eller farbrorn som gav oss något vid något tillfälle, och sedan omedelbart ville ha en bekräftelse på att vi förstått att vi stod i skuld. Som en tid senare, när vi misshagat vederbörande, utbrast: ”Jag gav dig … och nu gör du så här!” Slår vad om att hen röstar på SD idag.

Att avkräva någon tacksamhet är att göra sig själv till dess övermänniska.

Än så länge verkar det dock som om 90 % av landets medborgare ändå inte resonerar så här, utan inser att invånare generellt är en tillgång för ett land. Vi människor är plusposter i ett samhälle. Och det är vi inte bara genom att betala skatt, utan också genom allt annat vi bidrar med. Goda gärningar. Barn. Glädje.

Det gäller förstås inte alla alltid. Jag har själv klara svårigheter att se Lasermannen, Jackie Arklöv, Englamördaren och en rad andra personer som samhällsplus. Men jag kan se att barnet som föds med Downs syndrom, tonåringen som inte klarar skolan, och flyktingkvinnan som kommer hit sent i livet, inte kan läsa och har problem att ta sig in i svenska samhället, absolut är tillgångar. De kanske inte kommer att bära sina kostnader i skattepengar räknat, men de kan ändå göra vårt samhälle bättre. Om vi låter dem.

Det är förstås något vi måste jobba på – att låta människor vara behövda.

Att hjälpa dem bidra är värt att ägna tankeverksamhet åt.

Att grubbla över huruvida våra medmänniskor känner sig tacksamma mot oss är det inte.

===

Lite exempel:

Özz Nûjen
Özz Nujen Foto: thegambia.nu

På Flashback finns en 11 sidor lång tråd som heter ”Özz Nujen om flykten till Sverige: ‘Det finns ingenting att vara tacksam för’”, där det resoneras runt hans rätt att inte vara tacksam mot Sverige och svenskarna.

Dagerlind på Avpixlat om DNs Golnaz Hashemzadeh, för att hon har mage att kritisera fenomen i Sverige:

”[…] Den vittnar också om hur den otacksamhet, perspektivlöshet och svenskfientlighet som vi ofta träffar på bland de illa integrerade invandrarungdomarna i landets etniska enklaver också finns representerad hos invandrare som nått större framgång i det svenska samhället. Golnaz Hashemzadeh flydde från det muslimska förtryckets totalitära Iran till Sverige. Här öppnade svenskarna stora famnen, gav henne möjlighet att utbilda sig till ekonom på Handelshögskolan. Här har hon, tack vare det samhälle svenskarna skapat, kunnat leva ett fritt och jämställt liv och bli ledarskribent på Sveriges största dagstidning. Naturligtvis har hon själv också ansträngt sig för att nå den position hon har men i hennes hemland hade detta knappast varit möjligt.”

Raljerandet över hennes bristande insikt över sin skuld till Sverige fortsätter sedan i flera stycken. Det är tydligt att hennes tilltag att uttrycka en åsikt gjort Dagerlind rasande. Men man kan ju undra över vilken tillgång för DN hon varit om allt hon skrivit i tidningen varit varianter på ”Sverige är perfekt!”.

En film där ett tjugotal somalier, nationalisternas mest hatade folkgrupp, demonstrerar mot utvisningar delas med jämna mellanrum. En journalist frågar en liten pojke på 8-10 år om vad han vill, och eftersom han uppenbarligen inte är insatt i utvisningsproblematiken svarar han med det som ligger överst på hans önskelista: han tycker de bor trångt, och han vill flytta till ett annat hus. Hatet mot pojken och hans ”otacksamhet mot Sverige” i kommentarerna under är plågsamt att läsa, och fullständigt obegripligt för den som inte är nationalist.

Anonym på Flashback om Soran Ismail:

”Jag är motståndare till att utlänningar lägger sig i våran inrikespolitik på det sättet han gör. Nej, jag tycker inte han ska yttra sig ett skit om våran politik iöht då han enbart ska vara tacksam för att han ens får befinna sig i vårat land. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det. En dag snart kommer han bli varse detta, om gud vill. ”
Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

2 thoughts on “Tacksamhetens börda”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s