Hur länge kan man egentligen sitta som president?

Hela januari handlade på många sätt om avgående presidenter, presidentval och diktatorer som inte vill avgå vilket fick mig att läsa lite om vilka fortfarande aktiva presidenter som suttit längst tid på sin post. Det visade sig att många av dem är afrikanska presidenter, här har ni några av dem:

Bild: Pixabay

Paul Biya – Kamerun (34 år)

Paul Biya, president sedan 1982 ses av många som en av Afrikas mest förankrade ledare.

I april 2008 godkände Kamreuns parlament en kontroversiell ändring av konstitutionen vilket gjorde det möjligt för president Paul Biya att ställa upp för en tredje mandatperiod i presidentvalet 2011.

Veteranpolitikern vann ytterligare sju år som president i ett val som enligt internationella observatörer var fyllt av oegentligheter.

Biyas motståndare avvisade resultatet – som gav honom en jordskredsseger med 78% av rösterna – och anklagade presidenten för utbrett valfusk. Medborgarrättsrörelser anklagade Biya för att ha påverkat valsystemet för att garantera hans seger.

När Biya blev landets förste president 1982, var det inom ramen för en-partisystemet vilket bara tillät ett parti. Han accepterade införandet av flerpartipolitiken i början av 1990-talet och fortsatte sedan med att vinna presidentvalet 1992 med knapp marginal.

I presidentvalet 1997, som bojkottades av de största oppositionspartierna, blev han omvald med mer än 92% av rösterna. Vid nästa val, 2004, fick han officiellt mer än 70% av rösterna, men oppositionspartierna hävdade utbrett valfusk.

Innan han blev president, spenderade Biya hela sin politiska karriär i tjänst hos president Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975.

När Ahidjo avgick 1982, tog Biya ledningen och började ersätta sin föregångares allierade från de nordliga delarna av landet med sina egna anhängare från syd. 1983 anklagade han Ahidjo för att organisera en kupp mot honom och tvingade den förre presidenten att fly landet.

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – En liten historisk sammanfattning

José Eduardo dos Santos – Angola (37 år)

Med 37 år vid makten, trots att han aldrig blivit formellt vald, är Angolas president José Eduardo dos Santos den afrikanske president som suttit näst längst som statschef.

Hemma har han ett fast grepp om alla aspekter av regeringen, är chef för de väpnade styrkorna och ansvarar för att utse domare till högsta domstolen.

Som president i ett av Afrikas största oljeproducerande länder ses han av många som en regional jätte och tar varje vecka emot besök från olika afrikanska ledare, och har utvecklat starka band med både Kina, Brasilien och USA.

Denne 70-åring kritiseras i stort sett aldrig av landets statliga medier och de få kvarvarande privata tidningar som inte har köpts upp av ministrar och som vågar utmana hans handlingar drabbas av stämningar.

Länge trodde man i landet att han skulle ställa upp till valet 2017 och många blev förvånade när det istället blev João Lourenço, landets försvarsminister som blev vald till presidentkandidat.

För många angolaner som har uthärdat decennier av krig och problem, är presidenten det enda fasta inslaget och hans ansikte pryder T-shirts, affischer och inramade fotografier som hänger på väggarna i hela landet.

Förutom att leda sitt land från ett marxistiskt en-partisystem till en fri, avreglerad marknadsekonomi – nu en av de snabbast växande i världen tack vare deras olja – hyllas han för att ha avslutat Angolas 27 år långa inbördeskrig, om än genom bruk av militären, och för att hålla landet utanför krig under det senaste decenniet.

Angola har under hans ledning rest sig ur askan efter långa perioder av krig för att bli sub-Saharas tredje största ekonomi, efter Sydafrika och Nigeria, och en magnet för utländska investeringar.

Men medan dos Santos långa presidentperiod representerar stabilitet för många av landets handelspartners, så menar många angolaner, särskilt den yngre generationen att det nu är dags för en förändring.

Teodoro Obiang Nguema – Ekvatorialguinea (37 år)

Med nästan 38 år vid makten i det lilla oljerika landet Ekvatorialguinea i västra Afrika intar Theo Obiang Nguema positionen som världens längst sittande president.

I augusti 1979 avsatte han sin farbror, Francisco Macías Nguema i en blodig militärkupp. Under de sista 10 åren fram till kuppen hade ungefär hälften av Ekvatorialguineas befolkning antingen flytt eller dödats under Macías.

Vid hans invigning lovade Obiang befolkningen en ny start. Macías avrättades och ett antal politiska fångar släpptes. Men det som startade så bra slutade mindre bra. Obiang har sedan dess blivit omvald om och om igen med 97-99 procent av rösterna, i val där oppositionen varit obefintlig och den annars oljerika staten anses vara ett av världens fattigaste länder, medan Obiang lustigt nog anses vara ett av världens rikaste statsöverhuvuden. Han har dessutom vid flertal tillfällen blivit anklagad för tortyr, kidnappningar, valfusk och politiskt förtryck.

2008, kallade den amerikanska journalisten Peter Maass, som undersökte sambandet mellan oljerika stater, konflikter och diktaturer, Obiang ”Afrikas värsta diktator, värre än Robert Mugabe i Zimbabwe.”

Obiangs son, Teodorin Obiang, som är tilltänkt att ta över efter sin far, står för närvarande inför rätta i Paris. Han anklagas för korruption och pengatvätt. Specifikt för att ha förskingrat 115.000.000 dollar 2004-2011 medan han var jordbruksminister i sin fars regering.

 

Källor: wikipedia, africanvault.com

Hanna Danielsson

Fler afrosvenskar borde göra affärer i stabila afrikanska länder

Under stora delar av min uppväxt har jag levt med föreställningen att Sverige är det enda landet utifrån utbildning som kan ge ett bra arbete och framtidsmöjligheter. Dock har mina föräldrar, framförallt min far poängterat att möjligheter hur stora som helst finns på den afrikanska kontinenten. Min far har alltid sagt att eftersom vi är relativt välutbildade i ett strukturerat utbildningssystem i Sverige så finns det helt andra möjligheter för oss på kontinenten. Med tanke på den rådande ekonomiska situationen i de flesta afrikanska länderna gör det att vissa utav dessa länderna tillhör snabbast växande ekonomier i världen.

Bild: Pixabay

Dessa länder innehar en BNP-ökning på 6% eller högre vilket i sin tur betyder att staten i dessa länder har gjort det enkelt för folk att göra affärer i dessa länder. Med tanke på att befolkningen i de här länderna är så pass unga men utbildade så är det rätt tillfälle att skapa arbetsmöjligheter för de här människorna.

Det råder stor brist på kunskap när det kommer till affärsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. Folk är helt ovetande eller vänder sina ryggar mot hemländer på grund av ignorans, men flera länder på den afrikanska kontinenten välkomnar folk från utlandet att göra affärer eller investera i deras marknader. Vilket är bra för den afrikanska kontinenten för att det ökar konkurrensen och det är bra för det afrikanska folket för att konsumentpriserna sjunker. Flera av dessa länder leder när det kommer till entreprenörskap vilket är ett välkomnande tecken på att det råder ekonomisk stabilitet utan statlig inblandning.

Bild: Pixabay

Det skulle vara av stor nytta om fler afrosvenskar var mer intresserade av afrikanska marknader. Genom att ha koll på marknaderna så kan man i sin tur hjälpa fler afrikaner ut på arbetsmarknaden, men för att de flesta inte har koll så har vi gått miste om arbetsmöjligheter som kunde skapats av afrikaner.

Ännu är det inte försent att göra affärer eller investera i de afrikanska marknaderna. För att exemplifiera några länder som det finns stora möjligheter i: Uganda, Kenya, Etiopien, Botswana, Namibia, ekvatorial Guinea, Gabon, Kap Verde, Ghana, Madagaskar och Moçambique. Om vi tar Uganda som exempel, som har en öppen ekonomi, så är det största behovet där IT-startups inom transportsektorn. I denna sektor har flera personer nått framgång genom att ge det ugandiska folket alternativ till annorlunda transport och det kommer i form av startup-applikationer. Ifall det inte vore för dem som investerat i transportsektorn så hade Uber dominerat marknaden helt och hållet men eftersom folk hade koll på den ugandiska marknaden så har transportpriserna sjunkit dramatiskt. Vilket i sin tur tyder på att marknaden välkomnar nya innovativa lösningar på samhällets behov. Detta är bara ett av många exempel.

Uganda är landet med flest entreprenörer på planeten med 28,1 procent.

Bild: Pixabay

Tänk er alla ovanstående nämnda länder och deras möjligheter till affärer och investeringar så är kontinenten på rätt väg och det är afrikanerna själva i sådana fall som ligger bakom det.

Med denna text hoppas jag innerligt att jag har sått ett frö av nyfikenhet och en bredare vy av vad som är möjligt mer än vad man tror när man växer upp här i Sverige så långt ifrån det som sker i Afrika.

Jag hoppas också att de afrosvenska barn som är födda strax innan och efter 2000-talet fostras i att se Afrika som kontinenternas möjlighet. Då deras rötter och medborgarskap gör det möjligt för dem att ha och nyttja denna förutsättning.

Collins Luther Zola

 

I Nollywood är inget hittepå

Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad.
Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.

Smärtsamt varmt. Foto: Privat

Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.

Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.

I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.

Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.

Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.

Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010

Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.

 

Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.

Rokibath Alassane

Visionen om en enad kontinent

Afrikanska Unionen har sedan dess etablering år 2002 strävat efter ökad integration mellan de afrikanska länderna, med målsikten att kunna utveckla en enad och stark kontinent. Unionens senaste idé som kan komma att förverkligas är skapandet av ett pass som ska vara giltigt för samtliga länder inom sammanslutningen. Samtidigt tampas många av de afrikanska länderna med problem som ständigt sätter käppar i hjulet för en ökad integration, och framtidsvisionen av Afrika som en enad kontinent är delad – realistisk enligt många, overklig enligt andra.

Bild: Pixabay

En kontinent – ett pass?
Förslaget om att skapa ett pass till hela den afrikanska kontinenten har diskuterats under flera år och nu ska idén snart sättas i verket. Med ökad integration som huvudsakligt mål är Afrikanska Unionens vision att skapa en sammanslutning, likt Schengen-området i EU, där det ska råda fri rörlighet mellan länderna. Målsättningen är att till år 2018 avskaffa kravet på visum för medborgare inom unionens länder och deras resor inom denna, samt att redan till nästa år utveckla frihandelsavtal mellan samtliga länder på kontinenten. Projektet syftar bland annat till att gynna den intra-afrikanska handeln, som i nuläget är relativt låg, men också att höja kontinentens internationella konkurrenskraft och bli en starkare spelare på den globala marknaden.

De första som ska få prova på de kontroversiella passen är ländernas respektive ledare och därefter planeras passen att lanseras inom de närmsta tre åren. Idén har varit omstridd då de parter som har varit motståndare till passet har hävdat att en kontinent där gränserna suddas ut utgör en stor risk i nuläget, inte minst på grund av risken för fortsatt etablering av militanta grupper som exempelvis Boko Haram. De menar även på att passet kan äventyra folkhälsan, med förhöjd risk för spridningar av sjukdomar och epidemier, refererat till ebola-utbrottet under 2014.

Kontinentens försummade utveckling sedan självständighetsboomen
Åren efter andra världskriget följdes av många afrikanska länders självständighet från deras kolonialmakter. Föga förvånande hade många länder på kontinenten svårigheter att komma på fötter igen efter årtionden av exploatering av de europeiska länderna, och till stor del på grund av detta är postkoloniala Afrika ofta kopplat till ekonomisk stagnation, politisk instabilitet och fattigdom. 
Många av länderna har även problem med utbredd korruption och således också bristande förtroende för politiska ledningar, polisväsen och rättssystem. Dessa fenomen har präglat många länder på kontinenten, men de ensidiga mediala strömmarna har också bidragit till att skapa en global, negativ bild av de afrikanska länderna. Bland annat har The Economist, som är en av de mest populära nyhetstidskrifterna i världen, rubricerat Afrika som ”den hopplösa kontinenten”och andra medier har likaså uteslutit de framgångssagor som har utspelat sig i länderna.

Bild: Botswana, Pixabay

Det finns emellertid en annan bild av Afrika som det sällan pratas om. Många av de afrikanska länderna är med på topplistan över de snabbast växande ekonomierna i världen, där Etiopien låg i topp under 2015. Afrika är även den snabbast ekonomiskt växande kontinenten i världen – mycket tack vare de stora mängder naturresurser som finns där men också på grund av ökad politisk stabilitet i flera av länderna. Siffror gällande fattigdom och analfabetism på kontinenten är ständigt fallande, och många av de afrikanska ländernas HDI (Human Development Index) ökar. Vissa menar på att Afrika har potential att göra ungefär samma resa i dess ekonomiska utveckling som Asien har gjort, och det största hoppet läggs då på de stora ekonomierna Nigeria och Sydafrika.

Afrikanska Unionens arbete
Afrikanska Unionens arbete vilar på just kontinentens potential och deras projekt utförs utifrån fem centrala punkter; delade värderingar, partnerskap, entreprenörskap, regional integration och utveckling av infrastruktur. Den sistnämnda har varit nära kopplat till introduktionen av det internationella passet, då många länders bristfälliga infrastruktur är det som tidigare har hindrat möjligheterna för ökad förbindelse inom kontinenten. Enligt Unionen är alltså passet en central del gällande de involverade ländernas fortsatta utveckling och den långsiktiga ambitionen om en integrerad och stark kontinent som lever upp till sin fulla potential.

Källor: independent.co.uk, au.int, allafrica.com, bbc.com

Alice Binti Mutambala

Så kan Brexit drabba Afrika

Lågkonjunktur, brutna avtal, hårdare gränser och minskade investeringar? Eller stärkta relationer och öppenhet? Frågorna är många kring hur Afrika kan komma att påverkas av Storbritanniens uttåg ur EU.

– Många växande marknader kommer att sättas under press.

– Allt kommer att beror på hur snabbt någon form av stabilitet kan återskapas på den finansiella marknaden.

Säger Razia Khan från Standard Chartered Bank till tidningen Quartz.

Handel och investering

Vissa prognoser spekulerar kring att Storbritannien kan hamna i en teknisk lågkonjunktur vilket skulle kunna påverka investerings- och handelsrelationer med Afrika.

Storbritanniens handelsavtal med afrikanska länder är i grunden EU:s avtal. Vid lämnandet behövs omförhandlingar, något som kan ta år och göra marknaden och relationer osäkra. Ett exempel är handeln mellan Nigeria och Storbritannien, värderad till över 6 miljarder pund och förväntas stiga till 20 miljarder år 2020. Storbritannien var enligt Quartz landets största utländska investerare under 2015. En försvagad brittisk ekonomi kan på så sätt påverka handel, investeringar och även de nigerianer som bor i Storbritannien och som årligen skickar hem över 15 miljarder pund.

En ytterligare effekt av en lågkonjunktur kan vara minskad efterfrågan på afrikanska varor. Exempel på marknader som kan drabbas är Kenyas export av snittblommor, över en tredjedel av EU:s import kommer från landet. Storbritannien och Nederländerna (som också hotar med att lämna) är huvuddestinationer för kenyanska blommor. Om marknaden skulle stanna av kan landet, enligt Kenyas blomsterförening, förlora över 350 miljoner kronor i månaden.

Valutamarknaden har även känt av osäkerheten. BBC:s Matthew Davies beskriver hur den sydafrikanska valutan rand, den mest väletablerade afrikanska valutan på den internationella marknaden, började svänga efter att EU-lämnandet blivit officiellt. Enligt Davies är andra afrikanska valutor mer isolerade och påverkas i mindre grad av den internationella valutamarknaden, men kan komma att drabbas som en dominoeffekt.

Immigration och bistånd

Ett hett ämne i debatten som ledde upp till valet. Utvecklingen går inte att förutspå men enligt flera analytiker kan gränserna hårdna, vilket gör att oron hos afrikaner som bor i eller planerar att flytta till Storbritannien kan öka.

Quartz menar att det finns en oro kring att Englands engagemang för Afrika kommer att minska när landet lämnar. De har enligt Quartz lovat att 0,9 % av BNP:n ska används till bistånd och som ledare för G8-mötet i fjol gavs löftet att dubbla insatser till Afrika. De är även huvudfinansiärerna för världsbankens utlåningsprogram.

Enligt Davies kommer löftet troligtvis hållas men om en lågkonjunktur sker och BNP:n sjunker så kommer detta naturligt drabba biståndet. Vidare menar han att Storbritannien varit en av de mest drivande faktorerna i stödet för bistånd och att lämnandet kan leda till ett generellt minskat engagemang inom unionen.

Samma sak gäller för den gemensam jordbrukspolitiken (CAP). Afrikanska bönder har kritiserat politiken för att gynna europeiska bönder vilket de anser gjort marknaden ojämlik. Storbritannien har drivit frågan kring en reformering av politiken, och även detta engagemang riskerar nu att minska.

Quartz spekulerar i att den största konsekvensen för Afrika kan vara att Storbritannien blir mindre utåtriktat, och på så sätt minskar fokuset på internationella utvecklingsfrågor.

Även om osäkerheterna är många så kan Brexit även innebära nya möjligheter för Afrika. Enligt Davies är det troligt att de nuvarande avtalen behålls och fortsätter på samma sätt som tidigare. Det kan även vara så att Storbritannien är drivna till att stärka befintliga relationer och skapa nya med flera afrikanska nationer, i synnerhet de som tillhör det brittiska samväldet. Detta är något som även kan komma att göra det lättare för afrikaner att emigrera.

 

Nadina Rosengren

Afrikas 30 mest lovande entreprenörer under 30

Kontinenten Afrikas 30 mest lovande entreprenörerna under 30 år. Det listade Forbes förra veckan. Afropé gjorde en sammanställning på de tre afrikanska kvinnor som fanns med på Forbes lista över de 100 mäktigaste kvinnorna. Nu sammanfattar vi även listan med de 30 mest lovande afrikanska entreprenörerna under 30 år.

Kelvin Doe Foto: Kano Computing

Positiva förebilder är viktigt. Så även inspiratörer. Det behöver vi alla, men särskilt våra yngre. Det är lätt att få uppfattningen i vanlig media att kontinenten Afrika är ett land och att där sker endast korruption, fattigdom och maktgalna ledare. För alla som har koppling till kontinenten, eller som varit där, kan vittna om att bilden inte bara är starkt vinklad, men i många fall även helt felaktig. Det brukar Afropé försöka stävja så gott det går. Vi har därför valt att sammanfatta Forbes lista över Afrikas 30 mest lovande entreprenörer under 30 år. Kom ihåg dessa personer!

1. Joel Macharia, 29 år från Kenya. Grundare av Abacus.
2. Isaac Oboth, 26 år från Uganda. Grundare av Media 256.
3. Kelvin Doe, 19 år från Sierra Leone. Grundare av K-Doe Tech.
4. Andrew Mupuya, 24 år från Uganda. Grundare av YELI Paper Bags Limited.
5. Mogau Seshoene, 27 år från Sydafrika. Grundare av The Lazy Makoti.
6. Sulley Amin Abubakar, 29 år från Ghana. Grundare av Zaacoal.
7. William Elong, 23 år från Kamerun. Grundare av Will&Brothers.
8. Michael Muthiga, 29 år från Kenya. Grundare av Fatboy Animations.
9. Edwin Bruno Shayo, 29 år från Tanzania. Grundare av Smart Codes.
10. Fatoumata Ba, 29 år från Senegal. Grundare av Jumia.
11. Barclay Okari, 24 år från Kenya. Grundare av Impact Africa Industries.
12. Mark Doumba, 29 år från Gabon. Medgrundare till CLIKAFRIK Group.
13. Obinwanne Okeke, 28 år från Nigeria. Grundare av Invictus Group.
14. Siya Beyile, 22 år från Sydafrika. Grundare av The Threaded Man.
15. David Asiamah, 28 år från Ghana. Grundare av Agro Mindset.
16. Vital Sounouvou, 25 år från Benin. Grundare av Exportunity.
17. Inga Gubeka, 28 år från Sydafrika. Grundare av Indalo Décor.
18. Prince Boadu, 28 år från Ghana. Medgrundare av MapTech Logistics.
19. Uneku Atawodi, 28 år från Nigeria. Grundare av Bamboo Green Concepts.
20. Alex Muriu, 29 år från Kenya. Grundare av Farm Capital Africa.
21. Emmanuel Bonoko, 26 år från Sydafrika. Grundare av EBonoko Holdings.
22. Momarr Mass Taal, 28 år från Gambia. Grundare av Tropingo Foods.
23. Hanta Tiana Ranaivo Rajaonarisoa, 24 år från Madagaskar. Grundare av Flare Aroma.
24. Nadav Ossendryver, 20 år från Sydafrika. Grundare av Latest Sightings.
25. Trushar Khetia, 29 år från Kenya. Grundare av Tria Group.
26. John Armah, 24 år från Ghana. Grundare av Orios Group.
27. Kelvin Macharia Kuria, 25 år från Kenya. Grundare av Sunrise Tracking.
28. Nkosana Mazibisa, 27 år från Zimbabwe. Grundare av Mazibisa Inc.
29. Nana Opoku Agyeman-Prempeh, 28 år från Ghana. Medgrundare av Asoriba.
30. Hellen Dausen, 29 år från Tanzania. Grundare av Nuya’s Essence.

Forbes lista i sin helhet kan du finna HÄR!

Fatou Touray

När kolonialmakten aldrig blir nöjd

Det räckte inte att förslava och suga ut. Gamla kolonialherrar ville ofta ha mer. ”Kolonialskuld” och ”kolonialskatt”. Haiti har betalat i 150 år, men slipper nu. För många länder i Afrika fortsätter det …

Bild: Pixabay

Man skulle kunna tro att det räckte med kolonialismen. Att det var illa nog att vissa länder, exempelvis Frankrike, tillfångatog människor i andra länder, förslavade dem och förflyttade dem till andra sidan jorden. Man skulle kunna tro att det stoppade där.

Men faktum är att Frankrike, vid många av dessa länders självständighet, ansett att det nyligen självständiga landet ska betala en ”skuld” till Frankrike, eftersom fransmän förlorat ”kapital” då tidigare slavar blev fria, eller för att infrastruktursinvesteringar då inte längre varit i fransk ägo.

För Haiti handlar det om just detta med ”förlorat kapital” då slavar blivit fria. Frankrikes president Francois Hollande har i alla fall lovat att Haiti inte längre behöver betala denna ”skuld” till Frankrike.

När han gav beskedet, vid en invigningsceremoni på Guadeloupe förra året, möttes han av stående ovationer, från olika karibiska premiärministrar. En del började till och med gråta, rapporterar tidningen Barbados Today.

Eftersom Haiti vann sin självständighet 1804 – och då blev världens första svarta republik – handlade detta om en över 200 år gammal ”skuld”. Haiti gick år 1825 med på att betala denna skuld, för att få officiellt erkännande från Frankrike. Kritiker kallar detta för ”en olaglig lösensumma för självständighet”, eftersom Frankrike redan gjort slaveri olagligt när de bad om denna ”kompensation”.

För Afrikas del handlar det enligt en artikel på Silicon Africa ofta om en slags kolonialskatt till Frankrike.

Bild: Pixabay

Guinea började kämpa för självständighet 1958, vilket gjorde den koloniala eliten i Paris rasande och den franska administrationen i Guinea förstörde allt det goda i landet som de ansåg att kolonialismen bidragit med. De förstörde skolor, offentliga byggnader, medicin, forskningsinstrument, djur dödades och mat brändes upp eller förgiftades. Allt för att de andra kolonierna skulle se att priset för att säga nej till Frankrike skulle bli mycket högt.

Sylvanus Olympio, den första presidenten i Togo, hittade en mellanväg. Han ville inte fortsätta se sitt land under franskt styre och vägrade därför skriva på ett avtal om fortsatt kolonialism. I stället gick han med på att betala en årlig avgift till Frankrike för de så kallade förmånerna landet åtnjutit under franskt styre. Frankrike krävde detta för att de inte skulle förstöra landet innan de lämnade det. Men summan de krävde för den ”koloniala skulden” var så hög att den uppgick till 40 procent av Togos budget år 1963.

Det nya självständiga Togos ekonomi var så bräcklig att Olympio bestämde sig för att lämna det franska koloniala valutasystemet CFA och i stället skapa en egen nationell valuta.

Tre dagar efter att han börjat trycka landets nya sedlar blev han mördad av ett gäng soldater, uppbackade av Frankrike. En före detta fransk främlingslegionär vid namn Etienne Gnassingbe var den som mördade honom. Mördaren sägs sen ha fått en belöning på 600 dollar av den lokala franska ambassaden.

År 1962 ville Modiba Keita, Malis första president, gå ur det koloniala valutasystemet. Han ansåg att det var en börda för landets utveckling. År 1968 mörades han av en annan före detta fransk främlingslegionär, Moussa Traoré.

Faktum är att under den turbulenta period där afrikanska presidenter försökte befria sig från europeisk kolonisation, använde Frankrike före detta främlingslegionärer mot flera av dem, bland annat i Centralafrikanska republiken, Burkina Faso och Benin.

År 2014 – Afropé har inte kunnat hitta färskare uppgifter – var det 14 afrikanska länder som var tvungna att avsätta 85 procent av sin utlandsreserv till franska centralbanken, på grund av dessa gamla kolonialpakter. Detta enligt en artikel på sidan Silicon Africa. (http://www.siliconafrica.com/france-colonial-tax/)

Naturligtvis ett vanvettigt orättvist system, som förkastats av EU, men Frankrike har inte varit redo att lämna dessa guldägg.

Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca

Den tidigare senegalesiska presidenten Leopold Sédar Senghor deklarerade år 1958 att ”det senegalesiska folket vill ha självständighet. Men de vill att det ska ske genom vänskap, inte bråk.”

Vid den tiden accepterade Frankrike bara ”självständighet via papper” och krävde att landet gick med på elva saker, bland annat denna koloniala skatt för att återgälda Frankrikes insatser för infrastruktur och liknande under kolonialtiden.

Frankrike krävde även automatisk konfiskering av nationens monetära reserv. Sedan 1961 har franska centralbanken hållit 14 afrikanska länders nationella monetära reserver. Dessa länder är: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea and Gabon.

Frankrike har enligt avtalet även rätt att få frågan om de vill köpa alla eventuella råmateriel som upptäcks i landet, exempelvis olja. Landet får endast söka andra handelspartners om Frankrike inte är intresserade av att köpa. Och så vidare …

Frågan är hur länge denna skatt kommer att kvarstå?

Faktum är att även om Haiti nu blivit av med sin resterande ”skuld” så betalade landet totalt 21 miljarder dollar, i dagens penningvärde, mellan 1804 och 1947, alltså under nästan hundrafemtio år. Afrika har hittills betalat i runt femtio år …

Helena Svensson

 

 

 

 

Från Kalahari till Kalmar

Vi är biologiskt gjorda för ett liv på den afrikanska savannen, med två timmars dagligt arbete och resterande tid umgänge och lek med vår jägar- och samlargrupp. Hur fungerar denna urtidsmänniska, hur anpassningsbar hon än är, i vår moderna tid? ”Ut ur Kalahari” av Lasse Berg, ger både insikter och många nya frågor.

Lasse Berg är en svensk författare och journalist som sedan 1960-talet ägnat sig åt Asien, Afrika och människans evolution. Hans trilogi om Kalahariöknen och människans afrikanska ursprung har sålt mycket bra och det är välförtjänt. Han har jobbat med böckerna i åratal och en av recensenterna skriver träffande att hade det funnits ett populärvetenskapligt Nobelpris borde han få det.

Den tredje och helt fristående boken i serien heter ”Ut ur Kalahari” och handlar om de senaste femtio åren. En otroligt omvälvande tid i människans historia. Samtidigt är vi biologiskt samma jägar- och samlarmänniskor som en gång vandrade över Afrikas savanner. Vi är ett udda däggdjur, vår avkomma är ynklig och improduktiv i åratal, vi fungerar bäst i grupp – att vara välanpassad för flockliv har varit en överlevnadsfördel, eremiter och enstöringar klarade sig inte länge bland Afrikas rovdjur. Vi är dåligt rustade på många sätt, men tillsammans överlever vi och blir starka. En generös, hjälpsam och empatisk personlighet har varit till stor hjälp för gruppen. Vi mår biologiskt bäst av jämbördighet och utan stora hierarkiska skillnader och under vårt kringströvande liv på savannen arbetade vi ett par timmar om dagen, för att sedan umgås och ha trevligt tillsammans.

Hur hittar vi tillhörigheten vi så desperat vi behöver i dag? Svaret i denna globaliserade värd stavas ofta konsumtion. Vi köper oss en livsstil och ett sammanhang. Fungerar det för urtidsmänniskan i oss?

Och vad har hänt i Asien och Afrika de sista femtio åren? Varför är Asien plötsligt världsledande inom så många områden? Varför syns inte samma självklara utveckling i Afrika?

Varför upplever en tidigare utfattig indisk bondefamilj att det var bättre förr, när barnen var barnarbetare, än nu, när de blivit egenföretagare och själva styr på ett helt annat sätt över sina liv? Utvecklingen går rasande fort och åt rätt håll. Men vad är det goda livet? Det är inte helt självklart.

Hur kunde folkmordet i Rwanda ske och varför är nu Rwanda ett av de länder i Afrika med mest storstilade framtidsplaner? Biståndet i Rwanda har fungerat utmärkt och regeringen satsar på att landet ska lämna sin plats bland jordens fattigaste och om ett par årtionden kvala in i det mellanskikt där så många asiatiska länder placerat sig i. Landet ska också bli ledande i Afrika inom IT. Rwanda har kallats utvecklingens hat trick, med sin snabba tillväxt, påtagliga minskning av fattigdomen och en ökning av medellivslängden med tjugo år. Rwanda är nu det tredje lättaste landet att göra affärer i i subsahariska Afrika. Endast Mauritius och Sydafrika ligger före.

”Ut ur Kalahari” är mer än läsvärd, ger mycket insikter och banar väg för nya tankar. En uppfriskande och viktig bok.

Betyg blir en mycket stark fyra

 

Helena Svensson

Afropé träffar Akon – stor stjärna med stort hjärta

Akon är superstjärnan som vill göra en insats och förändra livet och förutsättningarna för miljontals afrikaner. I lördags spelade han i Stockholm.
– Det är 2015 nu, vi kan göra mer, säger Akon till Afropé.

Akon intervjuas av Afropés Helena Svensson – Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist

Akon – eller Aliaune Thiam, som han egentligen heter – är en senegalesisk-amerikansk superstjärna med över 40 miljoner sålda album och fem Grammynomineringar bakom sig. I lördags spelade han för första gången i Stockholm, i samband med att kampanjen #Irespectlife hade internationell kick-off (Akon är ambassadör för projektet). Han har haft ett sponsorgig i Sverige tidigare, men detta var första chansen för allmänheten att få se honom live.

Afropé fick en pratstund med Akon innan konserten. Han har lite ont i halsen och dricker en kopp te innan intervjustunden. Han känns öppen, proffsig och vänlig.

Afropé har tidigare skrivit om hans projekt ”Akon lighting Africa”, läs mer här, och ville gärna få veta lite mer.

Hur fick du idén till projektet?

– Jag är själv afrikan och jag såg att något behövde göras. Jag ville hjälpa till och göra min del. Elektricitet hänger ihop med infrastruktur och det är 2015 nu. Vi kan göra mer, säger Akon.

Vad har varit de största utmaningarna?

– Det var svårt att hitta rätt människor att samarbeta med. Jag är inte ingenjör utan har fått lära mig mycket. Hur gör man, hur ska man inte göra. Väga olika för- och nackdelar mot varandra. Mycket har också handlat om att utbilda människor och ledare. I många länder är detta en komplicerad fråga, säger han.

Vad har varit projektets största framgång, hittills?

– Vi hade som mål att ge en miljon hem elektricitet. Vi har redan klarat det målet. Vi finns nu i 14 länder. Självklart har detta gjort skillnad för många människor.

Afropé skriver ofta om diasporafrågor. Självklart undrar vi därför…

… om Akon ser sig främst som senegales eller amerikan?

– Jag känner mig utan tvekan som senegales. Jag är född i USA men min bakgrund är senegalesisk och jag har vuxit upp där. Men visst har jag två nationaliteter, säger Akon.

Ja, detta märks kanske tydligast i din låt Senegal, som känns djupt personlig och som öppet beskriver glädjen, stoltheten, men också svårigheterna med att vara senegales, men också den hårda verkligheten i en invandrares liv?

– Det stämmer bra, säger Akon och ler stort, samtidigt som han lägger handen på bröstet och tackar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en lång inledande show med artister och DJ:s från allt från Kuwait till Sverige äntrar så en helt vitklädd Akon utomhusscenen på Zinkensdamms IP.

Publiken är närmast i extas och plötsligt håller inte säkerhetsarrangemanget framme vid scenen, utan utrymmet framför scenen fylls av fans som vill hälsa och få en egen närbild av stjärnan. Akon tar det med ro och tar sig tid att hälsa på allas ivrigt uppsträckta händer, samtidigt som han bränner av den ena hiten efter den andra. ”Mr Lonely”, ”Locked Up” och ”Mama Africa” och så vidare. Även undertecknads gamla favorit ”Senegal” hinns med. Och visst är det en senegales som äntrat scenen. Han rycker tag i en senegalesisk flagga någon i publiken tagit med och draperar sig i den. Och han spelar trummor live på scen, med den äran.

Samtidigt är han uppenbart hemma med amerikanskt ghetto-manér också. Det är inte ladies och gentlemen utan ladies och convicts han pratar om. Och han får alla att kärleksfullt sjunga ghetto, ghetto.

Och vi slutar väl ungefär där. Det är kärlek, det är kraft och det är en hitparad som talar för sig själv.

Tack själv Akon, för showen och för det du gör för Afrika.

Läs mer om Akon här

I respect life

Akon är ambassadör för #Irespectlife, en kampanj som handlar om att respektera våra egna liv och andras. Initialt handlade det om att uppmärksamma människor i Kuwait om vikten av att köra bil på ett säkert sätt. Nu har det utvecklats till att handla om att respekt är själva kärnan i en modern civilisation. Kampanjen genomförde innan konserten en presskonferens med drivande krafter från Kuwait.

Reema Al-Yacoub med artister från #Irespectlife – Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist

Reema Al-Yacoub arbetar på Pink Moon och berättar att de senaste fyra åren har bilolyckorna i Kuwait ökat något vansinnigt.

– Antalet döda barn under 10 år har ökat med 400 % på fyra år. Föräldrarna tar selfies medan de kör och riskerar både den egna familjens och andras liv. Något behövde göras, säger hon.

Hon berättar att kampanjen vill vända denna trenden, få folk att respektera sitt eget och andras liv.

– Vi ville göra så att det är coolt att bry sig, inte tvärtom, säger hon.

Kampanjen arbetar tillsammans med inhemska och internationella artister och trendiga företag, liksom biltillverkare med mera. Akon är alltså en av kampanjens ambassadörer.

– Vi försöker ena hela Kuwait för detta. Och vi har redan fått internationell uppmärksamhet.

Artister från kampanjen agerade bland annat förband åt Akon innan spelningen.

Helena Svensson

 

Kuba första land i världen att utrotar smittoöverföringen av HIV och Syfilis mellan mor och barn

I slutet av juni 2015 gick världshälsoorganisationen, WHO ut med informationen att man enligt deras riktlinjer klassificerar Kuba som första land i världen att utrota smittoöverföringen av HIV och **Syfilis från mor till barn.

“Eliminating transmission of a virus is one of the greatest public health achievements possible,” said Dr Margaret Chan, WHO Director-General. “This is a major victory in our long fight against *HIV and sexually transmitted infections, and an important step towards having an **AIDS-free generation” she added.

Michel Sidibé, Executive Director of UNAIDS: “This is a celebration for Cuba and a celebration for children and families everywhere. It shows that ending the AIDS epidemic is possible and we expect Cuba to be the first of many countries coming forward to seek validation that they have ended their epidemics among children.”

Michel Sidibé. Foto: Bluerasberry

Ovanstående citat är från Dr Margaret Chan, WHOs generaldirektör som menar att det ett enormt framsteg mot en AIDS-fri generation och i framtiden en utrotning av sjukdomen som ett världshälsoproblem. Även Michel Sidibé, VD för UNAIDS är entusiastisk över möjligheten att stoppa AIDS-epidemin globalt.

Resultatet har uppnåtts genom att angripa problemet från olika perspektiv med både extensiv mödravård, bättre möjligheter till tidig testning av både den gravida kvinnan och dennes partner samt behandling under graviditeten. Genom att aktivt arbeta för att behandla gravida med bromsmediciner, utföra kejsarsnitt och förespråka bröstmjölksersättning har man dragit ner smittoöverföringsmöjligheterna.Varje år blir ca 1,4 miljoner HIV-smittade kvinnor gravida. Riskfaktorn för att överföra smittan från mor till barn ligger på mellan 15-45%, men med ovan beskrivna metoder kan man alltså minska denna faktor till cirka 1%. Man har sedan projektet startades för några år sedan lyckats med att minska antalet smittofall med hälften. Från cirka 400 000 fall år 2009 till cirka 240 000 fall år 2013. Målet är att nå under 40 000 fall globalt år 2015.

Resultaten är helt enastående och dess betydelse för en ökad livskvalité för både smittade kvinnor och deras barn är ojämförbar enligt min åsikt. I många länder där HIV och AIDS är ett folkhälsoproblem drabbas smittade personer bland annat av utfrysning av samhället, ofta följt av att tvingas leva ett liv i isolering och utanförskap. Att stoppa epidemin skulle innebära att tusentals liv förändras till det bättre med en möjlighet till en ljusare framtid främst i Afrika där HIV och AIDS i en del regioner är ett stort problem. Kuba är en av de länder i världen som procentuellt exporterar flest läkare till Afrika och med den erfarenhet och kunskap de förvärvat i Kuba från det pågående projektet, kommer de att vara en fantastisk tillgång i kampen mot HIV/AIDS.

*HIV står för humant immunbristvirus. Om du får hiv infekteras och förstörs en särskild typ av vita blodkroppar, så kallade CD4 eller T-hjälparceller, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. I takt med att de vita blodkropparna förstörs blir immunförsvaret sämre. Om du inte får behandling mot HIV bryts immunförsvaret ner och du får AIDS.

**AIDS är ett samlingsnamn på olika typer av allvarliga infektioner och tumörer, som kan bryta ut om immunförsvaret har försvagats. Det kan till exempel vara en särskild sorts ovanlig lunginflammation, tuberkulos, eller svampinfektioner i matstrupen, som man får för att man har ett mycket nedsatt immunförsvar.

**Syfilis är en sexuellt överförbar sjukdom som orsakas av en bakterie och kan obehandlad leda till allvarliga problem med hjärta och hjärna.

Läs hela den publicerade artikeln HÄR på WHOs hemsida.

Sami Najami