Den här boken: Kwela Jamela Afrikas Drottning av Niki Daly från Sydafrika är bara bäst!! Om jag bara fick rekommendera en barnbok, så skulle det bli denna!! Den här boken gör att många andra barnbokstips blir lite gråa och trista. Det finns förstås många andra bra barnböcker, men jag tycker att denna står lite i en klass för sig.
Berättelsen är fylld av humor, glädje, barnslighet och en fantastisk värme och bilderna… åh dessa fantastiska bilder gör mig så varm i hjärtat!!
Det var några år sedan jag läste denna saga för mina barn som är rätt stora nu, men den här boken är helt outstanding.
Det är inte bara att bilderna i denna saga är färgglada och varma, de är också väldigt detaljrika. Den här boken är en fantastisk sagoupplevelse och jag minns att det alltid var lika härligt att läsa om denna bok för barnen när de var små!
Boken får självklart fem av fem möjliga i betyg:
Fler böcker av författaren och illustratören Niki Daly som du kan få tag på här i Sverige kan du finna HÄR!
Tre kvinnor. Tre berättelser. Varav den ena är bland det starkaste du kan läsa och högaktuell just nu.
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
Tre starka kvinnor är en kritikerrosad roman av fransk-senegalesiska Marie Ndiaye. Det är en berättelse om tre olika kvinnor, berättad i tre fristående delar. De olika kvinnornas liv har vaga beröringspunkter med varandra men det stora gemensamma draget är att de alla befinner sig i gränslandet mellan Senegal och Frankrike, och i en svår och utsatt situation.
Jag börjar med den sista delen, den om Khady, för det är den som berörde mig mest. En ung barnlös kvinna blir änka när mannen plötsligt dör. Hon tvingas flytta till mannens familj och framlever sitt liv i en drömlik, nästan imaginär värld, emedan hon får utstå en uppsjö vidrigheter från mannens familj. Hon behandlas som en osynlig och som om hon faktiskt inte har något värde alls. Det är plågsamma rader, en berättelse om en kvinna som mer och mer sluter sig inom sig själv och går upp i sina egna fantasier. Hon slutar i princip att prata. Kvar finns bara drömmerierna och det inre livet.
När familjen sedan tröttnar på att hålla henne vid liv med kostsam mat beslutar de att skicka iväg henne mot Europa, illegalt. Avsikten är naturligtvis att Khady ska börja skicka pengar till dem när hon väl kommer fram.
Hon skickas iväg med ett knyte bestående av en kjol, en tröja och en brödbit, samt några få sedlar hoprullade i troslinningen.
Det är skrämmande aktuell läsning, i ljuset av debatten kring det som nu sker på Medelhavet. Khady går, sjuk och utfattig, igenom alla de umbäranden man läst om i tidningsartiklar. Utifrån sett kan man knappt sjunka lägre än hon slutligen gör. Men hon har en inneboende obändig stolthet. Hon ger inte upp.
—
Norah är bokens första berättelse. En advokat som bor i Paris och återvänder till Senegal när hennes far kallar på henne. En far som tog lillebrodern ifrån mamman och systrarna. En far som i och med det för alltid drog in smärtan i familjen.
Nu sitter brodern fängslad och det faller på Norahs lott att försöka få honom fri.
—
Den längsta berättelsen handlar om Fanta, speglad ur sin franske mans perspektiv. Det är nog tänkt så. Men för mig fungerar inte denna spegling. För mig blir mannen huvudpersonen och inte Fanta. Hon blir ett skuggväsen till bihang, men inte mer än så. Tyvärr är detta den längsta delen i boken. I mina ögon håller den sämst.
Berättelsen om Khady är briljant, bland det starkaste jag läst. Ett öde man bär med sig.
Norah och de konsekvenser en enda självisk mans ageranden kan få är också viktig och mycket läsvärd.
Men Fantas man, Rudy, och hans plågsamma tristess till vardag … jag vet inte. Det går att relatera till, minst sagt. Den europeiska vardagstristessen känner vi minst sagt igen. Men självupptagenheten är enorm. Och jag tröttnar på denne Rudy, som visserligen älskar sin fru, men inte ens förmår skapa en riktig relation till sin son.
Betyg:
Delarna om Khady och Norah är dock solklara femmor, men mittdelen drar ner betyget i mina ögon.
Ken Ring är en i raden av hiphopartister som kommit ut med en självbiografisk bok: Livet. Boken berättar om Ken Rings sorger, glädje, musiken, familjen och mycket annat, samtidigt blottar sig många känslosamma händelser och det är svårt att inte känna stark empati med artistens liv och bakgrund.
Ken Rings bok: Livet
Det har också kommit en del kritik mot att unga personer skriver självbiografier mitt i livet, eller ibland till och med i början av livet. Det har jag inga problem med, jag tycker det kan vara särskilt intressant att läsa självbiografier från de som just står mitt uppe i livet.
Ken Rings bok är både naken och ärlig på många sätt. Han är inte rädd att lufta delar som många hellre skulle ha gömt i någon vrå och hoppats att de skulle falla i glömska. Det finns vissa delar jag är starkt kritisk mot och andra delar jag tycker mycket om. Att Ken svär en hel del i sin bok, kan jag köpa. Det är en del av honom och hans sätt att uttrycka sig. På så sätt blir det mer ”äkta”. Hälften av svordomarna hade dock varit nog… En annan del som är genomgående och störande är den nästan monotona upprepningen av N-ordet. Det kanske inte är skrivet för att provocera, men det blir lätt att dra den slutsatsen då ordet upprepas till förbannelse. Ken Ring berättar varför N-ordet inte stör honom själv eller känns kränkande för honom och den förklaringen köper jag rakt av. Det jag tycker är svårare att förstå är att Ken Ring, i likhet med många andra inte kan visa den hänsyn och respekt det skulle innebära att avstå från detta ord, till förmån för så många afrosvenskar i vårt land som faktiskt tar illa upp och känner sig kränkta av ordet.
Därefter har jag i stort sett bara positiva upplevelser av själva innehållet i boken (även om ovanstående tog bort en del av det positiva). Det jag trodde skulle vara en hyllning till droger och kriminalitet, blir dels en motsatt effekt och dels så är det lätt att förstå beroendeproblematiken runt beroende, social utsatthet och kriminalitet. Beroendet är en ständigt närvarande familjemedlem för Ken Ring. Kanske skulle jag, som flerbarnsmamma ha önskat ett lite tydligare avståndstagande till droger, men det finns ingen försköning för droger eller kriminalitet, utan Ken tycks ha en god insikt över dess förödande konsekvenser.
Den senare delen av boken är en fantastisk hyllning till Ken Rings mammas hemland Kenya. Beskrivningen av kulturkrockar, känslan av att ”hitta hem”, i dubbel bemärkelse, när Ken som vuxen besöker Kenya och bestämmer sig för att bygga hus där, är välgörande. Den berättar om en kärlek till ett land där Ken Ring har rötter ifrån, men dittills haft en rädsla och visst förakt för. Hur de känslorna övergår till känslor av kärlek, respekt och trygghet är en vacker och kärleksfull beskrivning. Där känns det också som det blir en tydlig brytpunkt för Ken Ring, där han väljer på ett mer medvetet sätt att lämna ett destruktivt liv och leverne och byta ut det mot sina rötter, känslan av att höra hemma, känslan av lugn och att det faktiskt finns en plats där han är betydelsefull för annat än unga fans och löpsedlar och svarta tidningsrubriker.
Boken tydliggör att Ken Ring varit en riktig kämpe inom sitt artisteri och att han aldrig backat från att gå sina egna vägar. Han tydliggör också att han fått kämpa för att komma dit han är idag. En av Sveriges allra största hiphopartister.
Boken är spännande, men också mycket känslosam. När han berättar om hur hans liv förändras efter att kusinen förlorar sitt barn, går det inte att hålla ett öga torrt. En djup insikt om privilegier och utveckling blir uppenbar när Ken Ring beskriver flera personliga upplevelser runt detta. Att Ken Ring är en mogen man och pappa är det nog många som ifrågasätter, men när man läser denna bok blir många djupa tankar runt föräldraskap och att vara vuxen tydliga.
En naiv och bortkommen pojke har växt upp till en man som vill axla sin ansvarsfulla föräldraroll och jag tror att han är där. Att Ken Ring har arbetat hårt, fått ta konsekvenserna från dåliga livsval och att han fått kämpa väldigt mycket i motvind är tydligt. Mycket skratt lockas också fram mellan varven. När Ken Ring beskriver hur han satt och ringde upp alla som beställde hans skiva för att sedan personligen skicka ut den, varpå ryktet spreds att Ken Ring själv ringde upp om man beställde hans skiva och beställningarna strömmade in. Ja, då är det svårt att inte skratta högt.
Något som ringer i mina öron genom hela boken är att två svarta män i Sverige, genom sitt kändisskap som hiphop artister nu har fått möjlighet att skriva självbiografier där de berättar om att de växt upp på gatan i Stockholm i modern tid. Att de dessutom gjorde det under en tid när bostadsbristen och arbetslösheten var mycket lägre än den är idag. De jag syftar på är alltså Ken Ring och Ison Glasgow (vars bok ”När jag inte hade nåt”, som vi nyligen recenserade HÄR). Två nu vuxna män som växt upp i en social och ekonomisk misär på gatorna i Stockholm. Hur många fler afrosvenska barn har växt upp och växer idag upp på gatorna i vårt land?
Soundtrack till boken kan du se och höra här:
Den första delen av boken är mycket svagare än den senare, vilket drar ned betyget en del. Boken får tre av fem i betyg av mig, men den är absolut värd att läsa.
Ett signerat exemplar av Ken Rings bok Livet, kan du beställa HÄR! Ken Rings hemsida finner du HÄR!
Gunnar Ardelius har tidigare skrivit böcker för yngre läsare och Friheten förde oss hit är hans första roman som riktar sig till vuxna läsare. En läsvärd och intressant roman om livet i ett nytt land och som samtidigt ger en överblick över kolonisationens historia och neo-kolonialism på den afrikanska kontinenten.
Friheten förde oss hit1 utspelar sig i slutet av 60-talet i Liberia och bokens huvudkaraktärer är den svenska familj som flyttat dit för att jobba inom det svenska gruvföretaget LAMCO. Den svenska familjen som försöker sitt bästa för att visa upp den perfekta yta, medan det bakom fasaden är en splittrad och rätt så trasig familj som gömmer sig. Ett olyckligt äktenskap, en tablettknaprande mamma, en rebellisk tonåring med ett starkt intresse för rättvisa och solidaritet och en pappa som i egenskap av nytillsatt personalchef får ta smällen när missnöjet över de dåliga arbetsförhållandena gror.
Friheten förde oss hit. Foto: Anna Wedin, Afropé
Situationen i Liberia är redan ansträngd med en överklass och styrande som åtnjuter privilegier medan den stora massan av människor lever under hårda förhållanden, en situation som den svenska gruvdriften drar nytta av och utnyttjar. Familjens föreställning om Afrika som platsen där alla bekymmer kan glömmas och man kan hitta tillbaka till sitt ursprung visar sig inte riktigt stämma, istället är det hotande arbetarstrejk, familjeproblem och svårigheter att anpassa sig till ett nytt land och en ny plats som fyller dagarna.
Boken är lättläst och med sina dryga 200 sidor är den nästan något för kort, historien skulle gärna få utvidgas och fylla fler sidor men är välskriven och med ett flödande språk.
Utan att vara en faktabok ger den ändå läsaren en inblick i kolonisationens Afrika där en överklass förtrycker och utnyttjar den stora massan, något som i det här fallet förstärks av den svenska närvaron. Förutom att ge en historisk tillbakablick över landet Liberia väver den samman vitt skilda människoöden som alla påverkar varandra, trots dess olika ursprung. Den trotsiga tonåringen Mårtens liv förändras för alltid när han kommer i kontakt med familjens anställda, Ormpojken, och deras tämligen oskyldiga strid för gruvans arbetare får förödande konsekvenser, för alla.
Sammanfattningsvis kan boken summeras till att vara en intressant berättelse kombinerat med historia om Liberia, ett av få afrikanska länder som aldrig lytt under en europeisk kolonisationsmakt2, samt ett viktigt bidrag för att belysa den roll som Sverige, och andra europeiska stater, utgjorde i det postkoloniala Afrika. Min enda önskan är att boken skulle ha utvidgats och gjort mer än att bara skrapa på ytan till denna intressanta historiska kontext.
Friheten förde oss hit är förutom bokens titel även det motto som användes av de amerikanska frigivna slavarna som återvände till Liberia efter slaveriets avskaffande under 1800-talet. Mottot i orginial på engelska; The love of liberty brought us here.
Liberia och Etiopien är de två afrikanska länder som officiellt aldrig varit koloniserade, dock var Etiopien ockuperat av Italien under en tid.
Vad skulle hända om du blev utkastad från ditt bekväma liv med rinnande vatten, el samt tillgång till utbildning och hälsovård? Hur skulle du anpassa dig? Detta är precis vad som händer tolvåriga Blessing i ”Små solfåglar långt borta” av Christie Watson.
Bild: Helena Svensson, Afropé.se
Blessing är en priviligierad tolvåring som bor tillsammans med sin bror och sina två föräldrar i Nigeria. Men en dag ändras allt. Frun och barnen kastas ut och de tvingas bort från sitt bekväma stadsliv, till ett liv i en by i det oroliga Nigerdeltat. De ska bo tillsammans med sin mormor och morfar – som barnen aldrig tidigare träffat. Här råder brist på det mesta vad gäller materiell standard och barnen tvingas även byta religion.
Omslagets leende flicka känns bekymmerslöst hemtam i bymiljön och genomgripande lycklig. Hon känns dock inte särskilt representativ för bokens Blessing, som har initiala svårigheter att anpassa sig till den nya och fullständigt främmande miljön, och först sent omsider börjar uppskatta och inse hur rikt hennes nya liv faktiskt är.
Detta är en i sig spännande historia och visst är boken säkert förtjänt den utmärkelse den fått, ett brittiskt debutantpris. Här finns driv, humor, skarpögda iakttagelser kring Nigeria och nigerianer. Men jag saknar ändå ett visst djup. Det stiger till ytan här och där men sammantaget känner jag inte för Blessing på det sätt jag antar att författaren avsett. Boken griper inte tag i mig på det sättet som riktigt stark litteratur gör. Jag har trevligt, det är härligt att lära sig nytt om ett område jag vet väldigt lite om, jag skrattar så jag nästan kiknar här och där och har småputtrigt mysigt boken igenom. Men jag kommer inte att bära med mig Blessing i tankarna. Tyvärr, får jag väl säga.
Det finns dock stora behållningar med boken. Den är för det första ett intressant tankeexperiment. Den omvälvning som sker i hennes liv är nästan lika stor som om samma sak skulle hända mig själv. De flesta i Sverige bör därför kunna följa hennes tankegångar och känna igen sig i dem. Och författaren har gjort ett gediget researcharbete. Jag älskar alla beskrivningar av förlossningar Blessing får vara med om i sin utbildning till traditionell barnmorska. Här finns mycket inbakat, helt enkelt. Oljebolagens profithunger i ett land som Nigeria, kvinnlig könsstympning, polygami, rikedom kontra fattigdom, barnbegränsning, rebellgruppers rekrytering bland unga pojkar utan framtid och så vidare. Författaren är brittisk, inte från Nigeria. Det både märks och inte märks. Men hon har gjort ett klart läsvärt jobb, om än kanske ingen blivande klassiker.
Ison är en av Sveriges största hiphopikoner. Han har varit med ett tag, men han har också fått kämpa för sin plats på hiphopscenen. Kanske mer än de flesta? Nyligen gav Ison Glasgow tillsammans med musikjournalisten Emil Arvidson ut en bok som handlar om Isons liv. Boken är en spark rakt i magsäcken på alla oss som i alla fall tidvis försöker inbilla oss att barn i Sverige växer upp under trygga omständigheter. En spark som får oss att tappa andan.
När jag inte hade nåt
Ison berättar, osentimentalt men öppet om åren på gatan tillsammans med sin mamma. Han berättar om sammanhållning, gränslös kärlek, men också en ständig hunger, en ständig kamp för att finna en sovplats för natten och mat att mätta magen med. Han berättar om en svart kvinnas kamp att bli en del av ett samhälle som aldrig inkluderar henne, han berättar om hennes vakande nätter för att sonen Ison eller hon själv inte ska bli påhoppad av nattvandrare eller andra hemlösa.
Han berättar ur sitt vuxna jag, om ett barns perspektiv på att vara hemlös, fattig och utestängd från ett samhälle som ett barn borde vara en självklar del av.
Det är svårt att förlika sig med att barn sover på parkbänkar i Sverige. Att barn dansar på gatan för att få kronor att mätta magen med. Det är något som vi ska reagera starkt på. Boken När jag inte hade nåt, är en viktig del i samhällsdebatten, men den är också viktig för att vi ska våga öppna ögonen och se de barn som lever särskilt utsatta i vårt samhälle och det visar ännu en gång hur viktigt det är att vi alla inkluderar människor i stället för exkluderar.
Jag läste boken tillsammans med min snart 13-årige son. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med ett lite äldre barn. Sonen uppskattade boken mycket och den väckte många viktiga samtal som fördes när boken lagts undan och efter den var slut. Boken var relativt lättläst, vilket gjorde det lätt att dela upp läsningen och bidrog till lästräning. Stundtals var det svårt att lägga ifrån sig boken och det var stundtals svårt att lägga bort tankarna på boken, även när man lagt den ifrån sig.
Isons bok är inte bara spännande läsning, den är en viktig del i samhällsdebatten, den är en viktig berättelse om utsatthet, fattigdom, hudfärg och klasskillnader. Men boken är också en varm skildring av relationen mellan en mor och hennes son, den ger också upphov till skratt och tårar. Inte minst när Ison berättar om mammans kritik i början av hans sångkarriär.
Det är garanterat en bok du inte kommer att glömma bort att du läst, eller ångra att du läste!
Hon bor i Paris sedan några år. Kvar hemma i Senegal finns lillebrorsan. Hon kämpar för att komma framåt i Europas stenhårda klimat. Han tror att hon badar i pengar. Författaren Fatou Diome beskriver och fångar en verklighet som sällan beskrivs i samtida litteratur.
Atlantens Mage – Foto: Helena Svensson
Svenska är knappast något världsspråk. Många böcker översätts helt enkelt aldrig till vårt nordliga språk. Därför är det extra roligt med små förlag som ägnar sig åt att översätta böcker som aldrig annars hade nått den svenska marknaden. Förlaget Sekwa gör just det och har specialiserat sig på franskspråkig litteratur. Tack och lov har de även översatt Fatou Diomes ”Atlantens mage”. I mina ögon en av de bästa samtida skildringarna av den omöjliga ekvationen nyanländ invandrare – som kämpar för att ens överleva i Europa – och släktens förväntningar på en rikedom som plötsligt ska flöda från himlen, även över dem.
”En mulen dag eller i ett överraskande solsken vandrar jag under Europas himmel och räknar mina steg och de få meter av drömmar som avverkats. Men många tusen kilometer, arbetsdagar och sömnlösa nätter skiljer mig fortfarande från mina hypotetiska framgångar, som enligt min egen familj är självklara, ja, faktiskt infann sig i samma ögonblick som jag berättade att jag skulle åka till Frankrike. Mina steg är tyngda av deras drömmar, huvudet fullt av mina egna. Jag rör mig framåt och vet inte vart jag är på väg. Jag vet inte var segerfanan ska hissas, inte heller vilket vatten som
skulle kunna tvätta bort skammen över misslyckandet.”
Utdrag ur ”Atlantens mage” av Fatou Diome.
Jag älskar det här. Jag älskar det poetiska, mustigt rika språket. Jag älskar ämnet – jag skulle vilja införa tvångsläsning av denna bok, för alla hugade unga personer som lever för drömmen om Europa. Och jag tror att den kan fungera bra för alla som befinner sig just i detta limbo. Det är inte ofta det skrivs litteratur om just detta, så passa på och läs.
Novellen skildrar tre väldigt olika personers liv. Ugwu är en ung bypojke som genom sin faster får ett jobb hos en utbildad professor vid namn Idengiobo, i universitetsstaden Nsukka. Denna man gifter sig senare med en kvinna vid namn Olanna som boken också är skriven utifrån. Den tredje karaktären som novellen skildrar är Olannas tvillingssysters älskare, Richard. Richard är en konstälskande britt som kommit till Nigeria, för att se den konst han bara sett i böcker, när kriget bryter ut.
Genom boken får man följa Ugwu, Olanna och Richards kamp för ett självständigt Biafra men även ’the downfall of it’. Genom författarinnans och karaktärernas berättelser finner man sig själv gå in i deras roller och se den misär som de ser, men även hoppet och den ständiga kampen. Många gånger vågar jag inte ens läsa vidare för att jag är rädd för vad som komma skall, medan jag fortfarande inte kan lägga ifrån mig boken för att jag är tvungen att få reda på hur det kommer sluta.
Genom bokens gång insåg jag hur ovetande jag var när det kom till detta krig, hur många som brutalt mördades och svalt ihjäl. Dessutom fick man reda på vilka de bakomliggande faktorerna av kriget var, vilket gjorde att man inte bara blev inkastad i en scen som man inte hade någon koll på. Boken har som grundläggande tema, konflikten i Nigeria/ Biafra, och det gör boken högst angelägen, då den ständigt återknyter till dåtidens samhällsangelägenheter.
Detta är definitivt en bok som jag rekommenderar till alla, den är otroligt lärorik och Chimamanda skriver på ett fängslande sätt, så det är den perfekta semesterboken eftersom man inte vill lägga ifrån sig den. Som tidigare nämnt är boken ganska brutalt bildligt talande, vilket gör att man får vara beredd på ett par tårar men även skratt.
’Of course, of course. But my point is that the only authentic identity for the African is tribe’, Master said. ’I am Nigerian because a white man created Nigeria and gave me that identity. I am black because the white man constructed black to be as different as possible from his white. But I was Igbo before the white man came.’ Professor Ezeka snorted and shook his head, thin legs crossed. ’But you became aware that you were Igbo because of the white man. The pan-Igbo idea itself came only in the face of white domination. You must see that tribe as it is today is as colonial as nation and race.’ Professor Ezeka recrossed his legs. -sida 20
Läs gärna min krönika från Chimamandas besök i Sverige tidigare i år.
Du hittar den här!
En författare som vill väl och som bjuder på ett färgstarkt och livfullt språk och viktiga teman. Ändå räcker det inte hela vägen för ”Little Bee”.
Boken Little Bee
Jag har höga förväntningar på ”Little Bee” av Chris Cleave. Bokens huvudperson sägs vara en nigeriansk flicka, som söker asyl i England efter att ha jagats bort från sin familj och by, allt och alla utplånade av ett oljebolag. Hon flyr från hembyn tillsammans med sin storasyster. Systern dör dock en kvalfull död på stranden, medan Little Bee räddas av ett semestrande brittiskt par, på ett synnerligen okonventionellt sätt.
Men eftersom hon är vittne till massmordet i byn inser hon att många vill se även henne död så hon smyger ombord på ett lastfartyg med destination England. Och låses in på flyktingförläggning vid ankomsten.
Jag tycker om det rika språket, främst i upptakten. Det skvätter berättarglädje lång väg. Och det märks att författaren vill väl, han vill belysa flyktingproblematiken, han vill ge de asylsökande ett ansikte för gemene man. Men. Vartannat kapitel handlar om Little Bee och vartannat om kvinnan i det engelska paret. Vi kastas alltså mellan flyktinghelvetet och den engelska damens intrikata otrohetsaffär. Och under första halvan av boken begriper man inte alls vad de två ens har med varandra att göra. Diskrepansen är för stor, det hela står en upp i halsen och inte ens charmiga Little Bee förmår riktigt fånga en.
Den engelska damens liv beskrivs så detaljerat – intriger på tidskriften där hon jobbar, älskarens förhållande till sin fru, sonens besatthet av sin Batmandräkt – att hon snart har tagit över rollen som huvudperson. Little Bee blir något slags bihang och berättelsen tappar fart betänkligt.
Det är först i sista kapitlet författaren åter fullt ut fokuserar på Little Bee. Då i en slags heroisk och osjälvisk offerroll. Tyvärr.
Har du boken framför dig och ligger redan i hängmattan? Läs den då. I annat fall, läs förslagsvis något av Chimamanda Ngozi Adichie, som skrivit både mycket och bättre på liknande teman.
Denna ensamma mammas korta men alldeles egna semester skulle bestå av ren njutning. Då jag inte är 100% deltagande i den uppkopplade världen blev jag riktigt irriterad när jag så äntligen satt mig på flygbussen och insåg att jag glömt ta med mig en bok. Ett par dagar senare hälsade jag på hos en väninna och hittade då en kopia av Zadie Smith’s On Beauty (2005) och lånade den.
Boken: On Beauty Foto: Tanya Odenyo, thegambia.nu
On Beaty (Om Skönhet på svenska) utspelar sig mestadels i New England, USA och delvis i London, England. Den handlar om två mångkulturella, brittisk/amerikanska, rivaliserande familjer, the Belseys och the Kippses. Boken berör ämnen som etniska och kulturella skillnader både i USA och Storbritannien, mellan konservativa och liberala värderingar och, såklart, frågan om vad skönhet faktiskt är.
Trots att familjerna Belsey och Kipps är väldigt olika flätas deras liv samman på ett intrikat sätt. Belsey-familjen består av universitetsprofessorn Howard, en vit engelsman, hans afroamerikanska fru Kiki samt deras barn Jerome, Zora och Levi. De bor i den fiktiva lilla universitetsstaden Wellington, utanför Boston. Monty Kipps är en man från Trinidad som bor i England med sin fru Carlene och deras barn, Victoria och Michael. Då familjen Belsey alltid definierat sig som en ateistisk, liberal familj, blir pappa Howard väldigt besviken när hans son, Jerome, som funnit Gud och blivit frälst, åker för att bo och arbeta hos den ultrakonservativa, kristna familjen Kipps över sommaren. Än mer förskräckt blir han när sonen talar om att han ska gifta sig med Victoria Kipps. Hur som helst blir det en kortlivad romans, Jerome återvänder efter sommaren och Belseys tror att ”that’s that”! Nio månader senare dyker hela familjen Kipps upp i Wellington då Monty fått en anställning på samma universitet som Howard. Rivaliteten mellan dem växer när Monty utmanar universitetets liberala förhållande till frågor som ” affirmativa action” och Monty’s akademiska framgångar belyser Howard’s egna tillkortakommanden och sin oförmåga att få sin bok publicerad. Trots spänningarna mellan de två familjerna blir Carlene och Kiki vänner. Belseys har dessutom egna problem att handskas med då Howard’s förhållande med en kollega/familjevän blottläggs.
Tanya läser boken On Beauty. Foto: Tanya, thegambia.nu
Zadie Smith’s föddes i mitten på 1970-talet. Hennes föräldrar kom från Jamaica men Zadie själv är född och uppvuxen i nordvästra London. Hennes debutroman White Teeth kom 2000 och blev en storsäljare. Hon är inte en av mina största favoriter men jag måste medge att Smith har en förmåga att göra sina karaktärer levande, de blir liksom riktiga människor istället för bara karaktärer i en bok. Zadie Smith är både grym, barmhärtig och ödmjuk gentemot sina karaktärer. Samtidigt som hon inte drar sig för att peka på det löjliga i deras liv visar hon medkänsla och har en förlåtande inställning till deras obetydliga ambitioner att leva som de lär. Boken är definitivt läsvärd och roligt skriven då jag skrattade högt vid flera tillfällen!
On Beauty nominerades till 2005 års Bookerpris. Den svenska versionen, Om skönhet, kom ut 2006 med en översättning av Ulf Gyllenhak.
Afropé 