Vem vinner SDU-krisen

Sverigedemokraternas ledning har bestämt sig för att stänga av SDUs ledning. Anledningen anges till att de är för högerextrema.

Det låter sympatiskt för oss som inte gillar vad SD står för. Mattias Karlsson kallar ungtupparna för ”neofascistoider”, vilket är en lite spännande vidareutveckling av Löfvéns & Anderssons av SD utskällda ”fascister”.

Om SD är illa men hugger av dem som är ännu värre – är inte det bra då?

 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag vill, liksom Daniel Poohl på Expo, ifrågasätta det där med huruvida de verkligen skulle vara mer extrema.

SDU umgås med företrädare för unkna organisationer. Men det gör även SD.

SDU är mer gammelmoderater än SD, som tenderar att gå mot mitten-vänster för att håva in LO-medlemmar.

SDU är mindre Israelvänliga, men också lite mindre muslimfientliga. Till exempel har de tagit strid för erkännande av Palestina, enligt principen ”om vi vill ha ett eget land ska de också få det”, vilket retat gallfeber på muslimhatande SD-ledningen.

SDU kallar sig nationalister. Det har SD slutat med, trots att nationalismen länge varit själva nerven i SDs verksamhet. Man ska inte vara nationalist, utan ”socialkonservativ” enligt Karlsson, som en gång hade en mailadress skapad från Karl XIIs dödsår.

Vad konflikten handlar om är inte att hålla rent från extrema nynassar, påstår jag, utan om att SDU blivit alltmer svårkontrollerat. De lyder helt enkelt inte order. De köper inte in sig i paketeringen ”socialkonservativ”, och de vill inte bedriva den socialdemokratiska blue collar-politik med touch av konservatism, dock rensad på medmänsklighet med flyktingar, som blivit SD-ledningens nya varumärke.

Och när de vägrade acceptera SDs valberednings förslag Maria Danielsson som distriktsordförande rann det över, och uteslutningsärendena började.

Vem har då rätt?

Det beror ju på från vilket håll man tittar.

Om vi tar perspektivet ”vem är minst främlingsfientlig” vill jag påstå att de är lika goda kålsupare, give or take.

Om vi tar perspektivet ”demokrati” lutar jag åt att ge SDU rätt. Ett parti är en förening, eller snarare flera stycken. I en förening bestämmer medlemmarna. Styrelsen ska exekvera medlemmarnas vilja. Men Karlsson och övriga har börjat se SD som sin egendom. Det är inte ovanligt eller konstigt, men jag förstår att det väcker reaktioner. Om man kallar medlemmar till ett årsmöte och det plötsligt dyker upp hundra som är där för att rösta emot valberedningens förslag så är det så. Det är inget att göra åt. De som ville se en annan kandidat borde ha mobiliserat de sina. Jag är förvånad att så inte skedde, eftersom det var känt i förväg vad som skulle hända.

Det kan bara kallas ”kupp” när man inte säger något i förväg, anser jag, utan plötsligt dyker upp på ett illa besökt årsmöte med en bunter medlemmar som är där enbart för att rösta på något man vet aldrig hade gått igenom om man berättat om sina planer innan mötet, och därmed givit de som vill annorlunda en chans att komma dit och rösta. I detta fall var Hahnes kandidatur känd i förväg. Därför var det knappast en kupp. Det fanns ingen ohederlighet. Och att sabotera i efterhand blir odemokratiskt.

Det är spännande att sitta på läktaren och se partiet rasa ihop en smula. Vi som är lite äldre får Ny demokrati-vibbar.

Men vi ska inte ropa hej. SD har uteslutit många, och ingen har kommit igen. Visst. De försöker. Den kanske mest envisa är Isabella Demserius. Men det är ett stort jobb att dra igång ett nytt parti, och nu har ju SD lagt beslag på större delen av väljarunderlaget. Ett tänkbart scenario är att Kasselstrand, Hahne och övriga uteslutna helt enkelt ger upp politiken och gör annat.

Men ett annat scenario är att de är så många, så engagerade, och så populära att de faktiskt startar ett nytt parti. Demserius har redan sagt att hon vill hjälpa till, på Facebook. Säkert sällar sig fler av de uteslutna, och även av de lojala från SDU.

Något tredje scenario ser jag inte. De har gjort varandra för illa för länge för att det ska finnas någon väg till försoning. Även om viljan skulle uppstå går det liksom inte att retirera från ”neofascistoider”. Man kan inte säga ”äsch, jag skojade bara”.

Det som är säkert är att Hahne och Kasselstrand kommer att gå kicking and screeming, och att smutsig byk kommer att tvättas publikt. Polisanmälan är nog bara början.

Det blir spännande.

Helena Trotzenfeldt

Vilka är SDs anhängare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”.

Vilka de är och vad som driver dem är förstås omöjligt att leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång, och mycket få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk, kombinerad med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här bara de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SDs stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen är SvP, men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCBs stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen.” Om vi kommer fram till att ett genomsnit av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga betyder det också ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SDs tankegods. De röstar på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration, eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker SDs pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för Decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är inte egentligen rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, folk känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem.

Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig vara utvald för den som inte annars åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis lätt. Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd, och ”normala” människor vänder tillbaka.

Men den som verkligen svalt nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

Helena Trotzenfeldt

Låt oss prata om ister

Låt oss prata om ister. Med ist syftar jag på en person som har ett standardiserat paket med åsikter. Så med den definitionen är man en ist om man är liberal, men inte om man är telegrafist.

Är sverigedemokrater fascister? Rasister? Nazister? Kapitalister?

Kanske.

Det beror på så mycket. På vilken definition vi använder. På vilka vi syftar på – de i SDs riksdagsgrupp, även de i kommunstyrelser och SDU, eller alla SDs väljare. Hur många i en grupp måste omfattas för att hela gruppen ska vara en ist? 80 %? 100 %?

Det är ju så att om jag själv benämner mig som en ist har jag förmodligen rätt. Om jag säger att jag är socialist, kapitalist, liberal eller nazist måste ju omvärlden bevisa att jag inte har de åsikter jag påstår för att kunna ta ifrån mig min ist-roll. Den har då hela bevisbördan.

Om jag på samma sätt nekar till att vara något blir det också den som pådyvlar mig ett åsiktspaket jag inte accepterar som måste bevisa varför jag trots protester är detta. Och då krävs definitioner som är otvetydiga och allmänt accepterade. Man kan inte bara ha ungefär rätt. Man måste ha helt rätt. Annars blir påståendet ett påhopp, rent retoriskt, och något många tar avstånd från.

Bland nationalister, som själva hatar alla stämplar de får, är det på samma sätt mycket vanligt att kalla alla vänsterpartister för kommunister, trots att få om någon i V själv kallar sig det idag, och sedan hålla dem ansvariga för både Stalins, Maos och Castros påhitt.

Själv bestämde jag mig redan för flera år sedan för att inte på generell basis kalla sverigedemokrater för rasister. Det betyder inte att det är fel att göra det. Många, kanske de flesta, sverigedemokrater är rasister. I stort sett alla är muslimhatare, och jag känner många som anser att muslimhat är en sorts rasism. SD har dessutom varit rätt kassa på att rensa ut de riktigt svåra fall av rasistiska politiker som hela tiden avslöjas. Det finns fog för rasist- och fasciststämplar, men inte utan diverse akademiska kringelikrokar.

Anledningen till att jag inte använder ist-stämplar när jag pratar om hela partiet och dess medlemmar är ju inte att jag känner tolerans för SDs åsiktspaket, utan att name calling inte leder någon vart. Tvärtom förlorar man ofta på den sortens retorik. Det blir lite som att argumentera med någon som säger ”jag pratar inte med dig för du är dum”. Den kan själv tycka att den är ursmart som får tyst på motståndaren, men en betraktare håller oftast inte med. Den som är saklig vinner i längden. Och SDs anhängare från slott till koja har svept in sig i en gigantisk offerkofta som tyvärr fungerar. De kallar sig mobbade, och gråter oavbrutet ut i sociala medier – och deras underdog-image göds av alla benämningar de får i tid och otid.

Jag kallar däremot ofta sverigedemokrater för nationalister, enligt principen att det är vattentätt att använda det namn någon själv sätter på sig.

Vi som vill se SD krympa ihop och tyna bort behöver ha fokus på deras politik och deras världsbild, och det gör vi genom att berätta att SD har fel och varför, och genom att syna deras företrädare.

För oavsett vilken benämning vi sätter på en sverigedemokrat resonerar deras ledning och de flesta av deras medlemmar så här:

• Sverige är till för svenskarna. Vi etniska svenskar är så annorlunda och speciella att vi måste skyddas från alla sorters influenser utifrån. Därför behöver vi stänga in oss här uppe i vårt nordliga rike, och fortsätta leva som på femtiotalet, när far gick till jobbet, mor stekte köttbullar och en mindre, svensk stad hade totalt en invandrad familj, som drev den lokala pizzerian och var glad och tacksam över att få bo i vårt fantastiska land.

• Vi är snälla människor som förstår att det är fel att slänga ut invandrare ur landet. Så de som är här får stanna kvar. Vi vill inte ha dem här egentligen, men om de sköter sig och känner sig svenska och äter svensk mat, inte pratar någon rotvälska, inte blir sjuka eller arbetslösa och absolut inte röstar på MP, V eller Fi går det bra. Välkomna att stanna. På nåder.

• Vi tycker att det är bättre för flyktingar att bo i ett tält i ett flyktingläger i åratal än att flytta hit där de ändå aldrig kan anpassa sig. Vi kan inte förstå vad de ska hit och göra.

• Invandringen kostar tvåhundrafemtio miljarder kronor om året, och allt som är fel i samhället är därför invandringens fel. Om vi inte hade invandring hade vi kunnat genomföra både Alliansens och de rödgrönas reformer samtidigt, och ändå haft pengar över till att alla gamla ska få sjunga nationalsången varje morgon.

Det är denna världsbild som ligger bakom alla deras bisarra påståenden, och det är denna bild vi behöver möta.

Val Foto: Fatou Touray, afrope.se

Nu finns dessutom ytterligare ett argument: En röst på SD är en röst på kaos. De har lovat att sänka alla framtida regeringar, oavsett färg.

Jag vet varför. Förr kallade de sig ”borgerliga” utan problem. Men nu är de ute efter LO:s medlemmar. Därför behövde de, när de röstade ner S-MP-budgeten, tydligt ta avstånd från Alliansen genom att förklara att det var inte innehållet de gillade. Retoriken vrids åt vänster, och ”välfärd” blir ett favoritord.

Men beslutet isolerade dem också. Och deras gapande över hela höger-vänsterspektrat går faktiskt att vända emot dem.

Så låt oss, från vänster till höger, hjälpas åt med detta budskap i nästa val:

Vill du ha en rödgrön budget behöver du rösta rödgrönt. Vill du ha en alliansbudget behöver du rösta på Alliansen. Vill du ha kaos och ständiga nyval röstar du på SD.

Helena Trotzenfeldt

 

Sverigedemokraterna hatar oss

Ehsan Fadakar berättade härom dagen om hur det är att vistas i nationalisternas flöden och fora.

Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.

SDs dag i almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Det är utmattande att läsa vad de delar och skriver. Hatet genomsyrar, fräter, tär. Själv blir jag alldeles slut efter en kvart.

Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.

Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.

Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.

Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.

Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.

Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.

Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.

Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.

Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.

Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.

Vi är landsförrädare.

De hatar oss.

Vi behöver börja adressera det.

Denna text är tidigare publicerad som ett blogginlägg på http://trotzenfeldt.com/

Helena Trotzenfeldt

 

Hvad vill Sverigedemokraterna?

”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”, frågade sig August Palm i det första talet om socialdemokratin i Sveriges historia. Och det är en relevant fråga. Partier vill ju egentligen ingenting annat än det de styrande vill, och vilka de är varierar ju alltid.

Det är svårt att regera länge, eftersom väljare ju vet precis vad regeringspartiet eller -partierna vill, medan man bara kan gissa om oppositionen. Ju längre bort från makten ett parti står, desto mer otydlig bild har väljarna av vad de vill, och desto större chans att den som är missnöjd med hur Sverige sköts ska hitta något trevligt hos det avlägsna partiet.

Det var länge medias och politikernas strategi att hålla Sverigedemokraterna borta från svensk politik genom att tiga ihjäl dem, vilket jag i vadvardetjagsa-anda vill påpeka att jag var emot redan innan de kom in i Riksdagen. Sedan började man med samma iver kalla dem nazister och demonisera dem, vilket också är trubbigt, för det funkar bara så länge de inte får komma till tals.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Sverigedemokraterna har dels städat ordentligt i alla officiella dokument, och dels gjort en gigantisk historierevision de sista åren. De har nu aldrig varit nynazister – trots fotobevis med Björn Söder själv, och de har aldrig varit rasister – trots att de idag ledande politikerna gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen vit och ren. De kan absolut inte begripa hur Avpixlat kan kallas rasistiskt, och det faktum att politiker på politiker på politiker avslöjats ha skrivit grova rasistiska inlägg är egentligen Expressens fel, och lösningen är inte att vara tacksam över att detta uppdagats utan att bojkotta kvällspressen.

Sverigedemokraterna bönar och ber om att få bli ett parti ”som alla andra”, men jag tror inte de egentligen vill det, för den egna politiken är full av hål.

Jag har alltid varit för en hårdare granskning av Sverigedemokraterna, istället för antingen tystnad eller rasistanklagelser följt av vuvuzelor.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sverigedemokraterna är djupt splittrade. Häromdagen gick en kvinna ur en SD-grupp, för hon var minsann exsosse, och ville inte höra på alla allianskramare som hon tyckte dominerade gruppen. Hon ville ha en röd SD-grupp istället. En sorts ”nationalistisk socialism”, kanske. Host

Fatou Touray, thegambia.nu

Men den kanske djupaste sprickan går inte mellan röda och blå nationalister, utan mellan dem som ställer upp på den mycket modesta förändringsbild partiledningen och partiprogrammet idag säljer in: ”Vi vill bara minska invandringen så vi kan ta hand om dem som är här, men vi har inget emot invandrare, och alla som redan är här får stanna”, och de som utgår från att partiet bara kör den stilen som en fasad. Så fort man verkligen kommit till makten ska alla invandrare som ”inte sköter sig” slängas ut. Vad ”inte sköter sig” betyder vet vi inte riktigt. Vi vet bara att en invandrare ska leva som en svensk, äta svensk mat, aldrig prata något annat språk än svenska, vara tacksamma, jobba och aldrig vara sjukskriven eller arbetslös. Inga parkeringsböter, och dessutom får man aldrig ha någon annan åsikt än att sverigedemokraterna är bäst. Sådana invandrare får stanna. Om de inte är muslimer förstås. Men annars. Européer, ostasiater och nordamerikaner går bra. Européer och nordamerikaner är som vi, och ostasiater ”jobbar hårt och klagar inte”, brukar det heta i inlägg och kommentarer.

När Sverigedemokraterna med Åkesson i spetsen rensat ut judehatarna ur partiet var den återstående lilla gruppen ganska homogen, men för att växa var partiet tvungna att polera fasaden. För varje steg han tog mot rumsrenhet växte gruppen som kunde tänka sig rösta på honom. En förvirrad omvärld hängde inte med. ”Ni är rasister”, fortsatte man ropa, men nu hade SD städat så rent att förutom vissa mer fluffiga formuleringar, öppna för tolkning, som att invandrare ska ”assimileras” och inte integreras, var det helt rent. Och SD slår ut med armarna: ”Vaddå rasister? Vi? Var? Peka var det står! Vi rår inte för att våra medlemmar är rasister. Vi rår inte för att våra politiker är rasister. Vi har nolltolerans. Det har ingen annan. Haha, vi är bättre än andra till och med.”

Expo har förstås längre minne. De har skrivit SDs vitbok, för den som vill läsa på.

Att botanisera i sverigedemokratiska grupper är rätt spännande läsning. Rätt ofta skriver någon ”en riktig Sverigedemokrat är inte rasist”, medan andra svarar att ”det är inte rasistiskt att tycka att vi ska vara vita i Sverige”, och så håller det på så där.

För att kunna hålla ihop sin spretiga anhängarflock behöver Sverigedemokraterna att de interna grupperna få behålla sin syn på vad partiet är. Därför är de rätt ovilliga att svara på frågor de vet splittrar deras anhängare.

Jag ställde, i samband med min ”halalforskning”, en fråga till SD. Jag ställde den fem gånger, och fick totalt två identiska svar, som inte besvarade frågan.

Den enkla sanningen, som vi alla vet, är att halalslakt i Sverige är helt identisk med övrig slakt.

Frågeställningen var därför: ”Vill ni, eller vill ni inte, ändra något i de svenska reglerna för halalslakt?”. Nu kan det förstås vara ren inkompetens hos partikansliet som gjorde att jag inte fick något svar, men förmodligen handlar det mer om att de verkligen inte vill svara. För bland de upprörda halalmotståndarna finns en tydlig illusion av att partiet självklart kommer att förbjuda all halalslakt så fort de kan, och SD vill knappast lyfta dem ur den utopin.

Det är bra att Sverigedemokraternas representanter granskas, och även deras historia, men långt mycket mer effektivt är att slå in kilar mellan deras väljargrupper genom att helt enkelt fråga dem vad de vill.

===

”Från: Helena Trotzenfeldt

Skickat: den 5 oktober 2014 11:53

Till: info@sverigedemokraterna.se

Ämne: Halalslakt

Hej!

Jag skriver för en webbtidning vid namn The Gambia.

Jag undrar om ni vill riva upp tillåtandet av halalslakt i Sverige, såsom den bedrivs i enlighet med Jordbruksverkets normer idag, eller om ni tycker slaktmetoden kan finnas kvar.

Jag hittar inget om detta i era dokument.

===

On 14-10-07 09:12 , ”Lena Lekandersson” wrote:

Hej,

Vår ståndpunkt är att slaktmetoderna ska utgå från vad som är bäst för djuret. Att låta religiösa påbud styra hur djur ska slaktas är i grunden orimligt. Principen vad gäller slakt måste vara att metoden ska vara så väl snabb som smärtfri. All slakt utan bedövning ska därmed vara förbjudet.

Önskar dig en fortsatt trevlig dag!

Med vänlig hälsning,

Sverigedemokraternas partikansli

===

On 14-10-07 09:19 , ”Helena Trotzenfeldt” wrote:

Hej!

Tack för svar.

Min fråga är: Vill ni ändra något i de principer som gäller för halal- eller koscherslakt i Sverige idag?

För det du skriver nedan gäller ju redan, så det jag läser in i din text är att ni är nöjda med dagens regelverk och inte har för avsikt att driva någon förändring. Kan du bekräfta det?

Hälsningar,

/Helena

===

On 14-10-08 07:06 , ”Helena Trotzenfeldt” wrote:

Hej igen!

Saknar svar. Jättetacksam om ni kan bekräfta min slutsats nedan, dvs att ni inte vill se någon förändring av dagens regler.

Hälsningar,

/Helena

===

Från: Helena Trotzenfeldt

Skickat: den 10 oktober 2014 09:00

Till: Lena Lekandersson

Ämne: Re: SV: Halalslakt

Hej!

Frågar igen, ifall ni missade förra och förrförra mailet.

Hälsningar,

/Helena

===

On 14-10-10 10:25 , ”Lena Lekandersson” wrote:

Hej,

Vår ståndpunkt är att slaktmetoderna ska utgå från vad som är bäst för djuret. Att låta religiösa påbud styra hur djur ska slaktas är i grundenorimligt. Principen vad gäller slakt måste vara att metoden ska vara så väl snabb som smärtfri. All slakt utan bedövning ska därmed vara förbjudet.

Önskar dig en fortsatt trevlig dag!

Med vänlig hälsning,

Sverigedemokraternas partikansli

===

Hej!

Ja, det skrev du från början. Längst ner. Men så är det ju redan idag, och den ståndpunkten har ni gemensam med samtliga partier.

Min fråga är ”kan du bekräfta att ni INTE vill ändra något gällande dagens regler för halalslakt?”

Bara ”ja” eller ”nej” vore kanon. Det är nu mitt femte email till er utan svar, och jag behöver verkligen veta.

Hälsningar,

/Helena”

Helena Trotzenfeldt

Vems ansvar är det att Jimmie Åkesson är sjukskriven

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte.

De flesta som gått i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och för många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår Åkesson.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det: det eviga, sverigedemokratiska gnället: ”Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn.”

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ” Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Och detta säger allt i ett nötskal.

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Ingen, absolut ingen annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant.

Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord, ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på mina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det finns inte.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Kommentar

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för samhället och för yttre krafter är en del av självbilden. Det är ett plus. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är de etablissemanget, samhället, vänstern, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för suggor, apjävlar, äckel och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin går samtliga helt förbi.

Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Och så har vi nu Özz. Han tweetade ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranois ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreaktionen var helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Så kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

Åkesson sjukskriven – Skärmdump

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så? Det kan man ju resonera fram och tillbaka om. Avpixlat är SDs partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Dagerlind. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes beskrivningen med hull och hår. Den passade perfekt.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebookssidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi.  Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer.

Jesus, Muhammed, Ghandi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare.

Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön.

Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Helena Trotzenfeldt

Valresultat och Afrosvenskarnas Valvaka

Valresultat 2014. Bild: Fatou Touray thegambia.nu

I natt när samtliga 5837 valdistrikt var räknade, såg resultatet ut som diagrammet på bilden visar. Sammanfattningsvis vann det vänstra blocket över det högra och Sverigedemokraterna (SD) står utan blocktillhörighet. Feministiskt Initiativ (FI) blev de största förlorarna och snubblade lite på målsnöret med 3,1%, trots en intensiv valkampanj, men det räckte alltså inte riktigt fram till Riksdagsplats denna gång. SD var det parti, som i jämförelse med det senaste valet 2010 gick upp mest, vilket var hela 7, 2%. De som jämfört med valet 2010 tappat flest röster var Moderaterna (M) och Vänsterpartiet (V) var det parti som hade minst skillnad i jämförelse med valet 2010, med en höjning på endast 0,1%. Trots att FI blev de verkliga förlorarna, har de ändå fått 2, 7% fler röster än vid valet 2010.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare och tillika vår nya statsminister. Foto: Arkivbild, Fatou Touray thegambia.nu

Stor var besvikelsen från många antirasister runt om i Sverige, över att det parti som profilerat sig som det mest invandrarkritiska parti också var det parti som måste ses som de stora vinnarna. För det vänstra blocket är segern dock ändå ett faktum även där och i natt när vår nyblivna statsminister Stefan Löfvén höll sitt tal gick det inte att ta miste på glädjen över att segern var Socialdemokraternas och det vänstra blocket.

Stefan Löfvén öppnade för samarbete med andra:

”Jag är beredd. Handen är också utsträckt till andra demokratiska partier.”

Fortsättningsvis meddelade även Stefan Löfvén:

”Men jag vill också ha sagt, att även om Sverigedemokraterna nu har fått ett högre röstantal så kommer inget samarbete att ske med dom.”

Efter detta uttalande utbröt ett stort jubel hos publiken. Därefter tog han upp tråden igen:

”Det är trots allt så att 87% har inte röstat med Sverigedemokraterna. Om man än har fått 13 (% reds anm.) så innebär det inte per automatik att man har någon rätt till någon vågmästarroll och vi ska se till att de inte får den vågmästarrollen därför att de bär på värderingar som vi står så långt ifrån och därför ska vi inte ha det!”

Stefan Löfvén avslutade sitt tal med orden:

”Nu ska vi börja bygga ett bättre Sverige, ett solidariskt Sverige – för alla! Tack ska ni ha!”

Några timmar innan valdistriktens röster räknats samman, pågick en valvaka i Afrosvenskarnas lokaler i Stockholm. Med bord dignande av god mat och desserter, drycker och enklare utsmyckningar väntade man i gemenskap in de första valresultaten. Ett antal personer höll tal med tema politik, afrosvenskars situation i Sverige och den antirasism som gjort allt fler människor medvetna om de svårigheter som är konsekvensen av rasism i allmänhet och afrofobi i synnerhet bland landets många afrosvenskar. Astrid Assefa var en av de som höll tal och gemenskapen och samhörigheten i lokalen gick inte att ta miste på.

Trots den kyla som sänkte sig där och då inför SDs siffror, så fanns där en värme och ett omfamnande, en förståelse, en klokhet och en kämpaglöd som blev en del av hela atmosfären och afrosvenskarna kommer inte nu och inte heller sen att ge upp kampen för inte bara sin existens, utan även för jämställdhet och jämlikhet i vårt samhälle som allas våra barn kommer att växa upp i.

Mer om Valet 2014 kan du läsa på Val.se

Afrosvenskarna (Hemsida)

Afrosvenskarna (Facebook)

Afrosvenskarna (Twitter)

 

Fatou Touray

Samhällets svek mot SD

Ikväll kommer fler att bli besvikna än nöjda.
Väljare ur alla partier tenderar att överskatta sina egna mätetal i väljarundersökningar, genom att bara räkna de mest positiva, dra ut linjer och se trender som inte finns, och genom att överskatta andra faktorer.

Men inga väljare är så extrema i sina överskattningar som SDs. I olika fora skriver de vad de tror, och det förväntade resultatet ligger med få undantag mellan 15 och 25, trots att de har 9-11 i väljarundersökningarna. Detta grundar sig oftast i att alla de känner röstar SD. Och då måste ju partiet få 20 %, väl? En del tror på över 50 %. En skräll kommer det att bli – det är alla övertygade om. Och då kommer alla vi andra att stå där som fån och skämmas för att vi inte förstått. Japp.

Anledningarna att opinionsinstitutens siffror visar så fel skulle vara:

– Media och instituten förvränger medvetet undersökningarna. De sitter helt enkelt och pillar om siffrorna. Tar SDs 22 % och halverar dem, typ.

– Enorma mängder SD-väljare vågar inte säga partiets namn när instituten hör av sig.

Det är bara det att de sista undersökningarna före valet 2010 hade rätt på några tiondelars procentenheter när det gäller SD. Men det har de helt glömt.

Samtidigt är de helt övertygade om att det pågår ett avancerat valfusk. De uppmanar varandra att spana på valarbetarna. Om det saknas blanketter någonstans är det SABOTAGE, och nyheten sprids överallt. Ja. Självklart kan det ske sabotage i bemärkelsen att någon går in i en vallokal och knycker sedlar för partier de inte gillar, men sverigedemokraterna tror på fullaste allvar att valarbetarna själva förstör blanketterna, och de är övertygade om att rösträknare runtom i Sverige kommer att slänga deras valsedlar under räkningen.

Skärmavbild, Facebook

 

Så vad vill jag säga med detta då?

Ja, det ena är att det kommer att bli kalabalik ikväll och veckan som följer, när rasande nationalister avkräver svar från etablissemanget. Vart tog SDs röster vägen? Hur gick fusket till?

Det andra är att det finns en lärdom här. Sverigedemokrater, och nu menar jag inte de som bara lägger en missnöjesröst på dem, utan de som verkligen kallar sig sverigedemokrater, är till en mycket stor del outsiders som inte litar på samhället.

De allra flesta av oss vet att media inte går att lita på fullt ut. Det är därför vi läser olika tidningar, och har i bakhuvudet att reportage och krönikor är vinklade. Men mycket få utanför sverigedemokraternas sfär skulle få för sig att samtliga opinionsinstitut och samtliga tidningar ingått en pakt där de sitter och pillar om siffror innan de publicerar dem.

Jag vet inte vad vi ska göra åt detta. Jag vet bara att så länge de sitter där under sina foliehattar kommer Sverige att vara splittrat. De är ensamma, rädda och besvikna, och litar bara på varandra.

Vi behöver hitta dem i deras hörn, räcka ut en hand och dra ut dem i ljuset.

 

Helena Trotzenfeldt

 

Den invandrade sverigedemokraten

De kom hit av olika skäl. Några flydde. Några blev kära i en svensk. Andra hittade ett arbete här. Det de har gemensamt är att de tycker att nu räcker det. Nu när jag fått flytta till Sverige är det bäst att stänga porten. Vilka de än är, vilka motiv de än har, har de det gemensamt, de utomnordiska invandrare som röstar på SD, att de vill neka andra det de själva fått.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Som jag ofta skrivit är SD egentligen ett betydligt mer splittrat parti än många insett. Det finns en kärna av nationalism, som har sitt ursprung i den rörelse som en gång ville förbjuda all invandring från utomeuropeiska länder, inklusive adoption, för att hålla den ”svenska rasen” ren. I den rörelsen finns en nostalgi runt forna tider, och en upphöjning av den svenska identiteten och vår stolta historia. Den gruppen SD-väljare är förstås fri från invandrare.

Grovt kan man istället dela in de numera ganska många invandrare som väljer SD i fyra kategorier.

SD-anhängare när ett påtagligt muslimhat. De har, till skillnad från de flesta övriga svenskar, svårt att skilja muslimer från islamister, och har dessutom ofta en kraftigt överdriven bild av hur många muslimerna är i Sverige, och vilken påverkan de har och kommer att få på vårt land. Muslimhatet lockar många som tidigare varit i krig eller konflikt med muslimer, såsom kristna och judar från Mellanöstern. De tycker att övriga partier är för mesiga mot islam. De ser en stor fara, och de tycker att vi andra missar den.

Det finns också en grupp som är rädd att de själva och deras barn ska utsättas för hat från svenskar om det blir för många invandrare, och vill därför hålla nere antalet. Dit hör den ganska stora grupp invandrare som kom för 10-40 år sedan från våra tidigare stora invandringsområden: Forna Jugoslavien och Sydamerika. Det är ett lite bakvänt resonemang, som bygger på att främlingsfientligheten skulle bli mindre när ”främlingarna” är färre.

Sedan finns det de som liksom en del svenskar räknar krasst ekonomiskt. Flyktinginvandring har en initial kostnad, och de har inte lust att ”öppna sina hjärtan” och bidra, helt enkelt, eftersom de inte tycker de tjänar på det.

Slutligen finns det de som väljer SD för att de är konservativa. Sverige är på många sätt extremt progressivt, med internationella mått mätt. Feminism, HBTQ-frågor, generösa abortlagar, betygsfria skolor och ett helt avvecklat försvar är åsiktsinslag som inte alltid landar så väl hos den som inte växt upp med Vilse i pannkakan. Det finns de som ser SD som sista utposten i striden för traditionella värden. SD är alternativet för den som är antiradikal, helt enkelt.

 

Jag läser invandrarnas statusar i SD-grupper, där de beskriver hur besvikna de är på att Sverige inte är som det var förr, när de kom, eller att de tycker synd om oss svenskar som inte får ha vårt land ifred, och att de känner att faran med muslimer underskattas rejält. I statusarna finns oftast ett mått av särskiljande av sig själv.

”Jag har alltid jobbat.” Ja, kanske inte alltid. Inte i början, när jag gick på SFI. Och inte när jag läste på Komvux och så. Men sen. ”Jag har alltid gjort rätt för mig.” I alla fall de sista åren. Tills jag blev sjuk. ”Nu är jag dock långtidssjukskriven”, kan det stå ibland, och jag skakar på huvudet för mig själv och slås av ironin.

”Jag” är inte som ”de”, som kommer nu. ”De” är av en annan sort, som inte kommer att sköta sig.

En del av det ”pursvenska” SD-kollektivet välkomnar dem till partiet. ”Tänk om alla var som du.” Och de menar det.

Välkomnar dem gör dock inte de som drömmer sig tillbaka till ett etniskt rent Sverige, men de brukar inte skriva något. De skriver i och under andra statusar, fast i samma grupper. De båda kategorierna rasister och ickerasister samexisterar, och låtsas för det mesta inte om varandra.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé

I muslimhatarinläggen brukar ofta framföras att ”man kan aldrig lita på en muslim, för man kan känna en muslim i hela sitt liv, men när imamerna kallar på jihad kommer han att vända sig mot dig”.

Och jag brukar då tänka: Kan man i så fall lita på en sverigedemokrat som säger sig gilla invandrare?

Om SD verkligen skulle få 51 % och bilda egen regering, hur skulle livet då bli för den som är utrikesfödd?

För SD är en utrikesfödd aldrig svensk. Hen är välkommen när hen ”sköter sig”, men bor här liksom på nåder. Något nästan alla sverigedemokrater är överens om är att rätten att bo här för den som är invandrad ska upphöra att gälla när invandraren inte ”sköter sig”. Bara infödda svenskar får ”inte sköta sig”. För en sverigedemokrat, och detta gäller även de mest ickerasistiska, är medborgarskapet för en invandrare bara en papperslapp.

Så vad betyder det egentligen att ”sköta sig”?

Det är ganska många punkter som ska stämma in.

• Inte begå brott.
• Vara ”assimilerad”, står det i partiprogrammet. Det vill säga man måste i allt väsentligt vara och bete sig som en svensk.
• Arbeta och försörja sig.
• Inte ifrågasätta eller ha åsikter som inte är sverigedemokratiska.

Att inte begå brott är ju lätt, kan man tänka sig. Men vad händer när din son halkar på glid i tonåren, och du en dag sitter där på polisstationen. Enligt många, kanske majoriteten, av sverigedemokraterna ska han utvisas om han inte är född i Sverige.

Hur assimilerad ska du vara för att passa i Sverige? Det vet ingen. Det enda som är säkert är att är du invandrare har du inte samma demokratiska rättigheter att välja hur man vill vara som andra. I principprogrammet definieras assimilering med att ”de, som invandrat, tar till sig majoritetskulturen och på sikt uppgår i nationen”. Det finns inga valförslag runt assimilering idag, men det finns en stark inställning bland medlemmar och även politiker att högre krav på anpassning ska ställas på den som inte är etnisk svensk.

Man ska arbeta och försörja sig, så klart. Men så en dag blir man sjuk eller arbetslös. Är du etnisk svensk har dina förfäder byggt detta land, och du har en självklar rätt att ta del av välfärdens trygghetssystem, i allas ögon. Den rätten är inte lika självklar om du invandrat. Det där med invandrare som lever på bidrag är centralt bland nationalister. Jag skulle inte vilja vara en arbetslös eller långtidssjukskriven invandrare i ett Sverige som styrs av SD.

Invandrare får gärna vara sverigedemokrater, förstås, men tycker de något annat bör de ”åka hem”, enligt SD-kollektivet på sociala medier. Det gäller särskilt de som skriver i media. Som invandrare måste du hela tiden vara tacksam, och aldrig klaga, annat än på andra invandrare. Du behöver veta att det är svenskarna som räddat dig, och underordna dig.

 

Du kanske har pratat med SD i valstugorna, som förklarat att de aldrig kommer att ”slänga ut” invandrare, utan att de ”bara” vill begränsa antalet som kommer hit fortsättningsvis, och jag vill vara tydlig med att det är helt sant. Det finns idag en stor majoritet bland deras anhängare som aldrig idag skulle acceptera att ”skötsamma” invandrare trakasseras.

Men under den mandatperiod där Jimmie Åkesson har 51 % händer följande:

Foto: Fatou Touray, Afropé

Första året: Man har fullt upp att stoppa den befintliga invandringen genom att skicka ”hem” syrier och irakier, men hinner även lägga förslag om att frånta medborgarskapet från kriminella invandrare, och att utvisa dem som inte är medborgare och som begår brott. Polisen får resurser för att ta itu med tiggarna. En upprensning börjar.

Andra året: Nu börjar de mer radikala rösterna i partiet göra sig gällande. Olika förslag om att bara ”svensk” mat ska serveras i skolorna läggs, och man ifrågasätter varför vi ska försörja invandrare som ”lever på bidrag”. Regler införs för att de som inte är svenska medborgare ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd om de inte har en inkomst, eller har lärt sig svenska tillräckligt bra.

Tredje året: Alla antirasistiska projekt som pågått i många år stoppas. Det är ju vänsterflum. Istället får barnen lära sig i skolan att Sverige är mycket bättre än andra länder, och att svenskar är ett suveränt folk. Invandrarbarn börjar känna sig utsatta. Det blir olagligt att säga ”svenne”, och de får hela tiden höra att de ska vara tacksamma som får vara här.

Fjärde året: Krafttag mot mobbingen i skolan betyder att invandrade föräldrar till barn som har konflikter med svenskar utvisas. Röster höjs för att medborgarskapet ska kunna fråntas den som är arbetslös.

 

Du kanske inte tror mig. Pja. En hel del av ovanstående är förslag eller en förlängning av vad som står i principprogrammet. Annat är sådant jag vet att sverigedemokrater i gemen tycker, genom att ha följt dem så länge.

Förhoppningsvis får vi aldrig facit.

Helena Trotzenfeldt

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt